1.
Eric Bourgsten stannade ute nära ett år. Rick Brunjohann påstod sig ha fått ett par vykort från honom, men till Elma lät han ej höra av sig och hade ju icke heller, menade hon själv, någon vidare anledning till det.
Vid nyårstiden började Elma falla rätt märkbart av, hennes vänner sågo det och tvingade henne, besegrande hennes envisa protester, att söka en läkare. Hon utvalde då slutligen en kvinnlig läkare med gott anseende.
Den grundliga undersökningen gav vid handen att fröken Liwin ingalunda hade den järnhälsa hon alltid inbillat, eller velat inbilla sig ha. En del organ voro svaga eller misstänkta; nervsystemet var inte heller vad det borde.
När de från undersökningsrummet kommit ut i mottagningsrummet igen, frågade doktorn med stor vänlighet:
— Har ni inte något som oroar er, som tär på er?
— Ingenting alls, svarade Elma. Min ekonomi är trygg, och mitt arbete är mig synnerligen kärt.
Läkaren sökte hit och dit bland småsakerna på skrivbordet, framför vilket hon satt; hon sökte likväl icke efter något där befintligt, utan efter något mycket svårare att få: lämpliga ord. Hon kände det dolda, det förkrympta eller skamset förkvävda i många kvinnoöden och hade småningom kommit till den insikten, att det var klokast och bäst gå direkt till såret. Denna gång föreföll henne detta dock osedvanligt svårt.
— Fröken Liwin, sade hon slutligen och såg upp, ni har haft ett barn, har jag förstått.
Elma Liwin blev röd och blek. Hon hade visserligen tänkt sig att den saken skulle kunna röjas, men förutsatt att åtminstone den kvinnliga läkaren skulle ha takt att låtsas om intet. Hon frågade med frän hetta: