Denna vinter hade hon börjat med cigarrer.
Ett nytt element hade på senare tider berett sig rum i dessa funderingar: det var minnet av flickan i Hamburg. Elma hade icke släppt henne, och det blev många kvällar, då det oblygt sköna ansiktet trädde fram för henne igen.
Med denna okända hängav sig Elma åt fingerade samtal. Det liknade drömmar, halvdrömmar, ett slags rus. Hon föreställde sig att hon tagit till sig flickan, efter häftiga scener av övertalning: — Jag skall sörja för dig, du är ung, du har ännu långt framför dig! Hon tiggde den andra om att få sörja för henne, måna om och skydda henne. Men alltid kommo grymma svar. Alldeles så som det mest sannolikt skulle gått till i verkligheten såg Elma den fräcka skratta sig mitt upp i ansiktet: — Hör ni där, håll reda på er egen dotter, så att ni inte en vacker dag blir tvungen tigga henne på samma vis.
Den okända ville avlägsna sig, hon drog sin guldbrokadbit tätare omkring sig, och Elma höll fast henne: — Min dotter? Nonsens! Begriper ni inte att det är omöjligt? Hur skulle det se ut, om fröken Liwin uppträdde med en dotter, en tretton-, fjortonåring, uppstampad ur marken? Vet ni vem jag är?
Elma tvang bort fantasierna igen. De voro osunda, njutning och självplågeri på en gång. De lämnade henne het, oförmögen att få nattro.
Hon hade fortsatt med den småningom förvärvade vanan att gå sent till sängs, helst inte förrän hon var så trött att hon med visshet trodde sig få sömn. Men ibland lyckades det inte ändå.
Hon lade sig raklång på sängen och försökte föreställa sig att hon var av bly, helt och hållet bly. Man hade lärt henne, att detta vore ett ofelbart medel att få sova. Bara sjunka, sjunka; vara bly. Men varför just bly? Varför inte hellre luft, ett andeväsen, en frisläppt människosjäl?
Hon mindes hur hon en gång som barn gått över en av regn genomblött leråker. För varje steg hon tog, fastnade mer och mer lera på hennes kängor, det blev stora klumpar allt tyngre och tyngre, slutligen omöjliga att lyfta mer. Hon grät av ångest, åkern var stor, hon hade hunnit mitt ut på den och kom icke vidare. Hon steg ur sina kängor, trots fruktan för bannor eller aga och sprang ett stycke; men snart började leran fastna igen och växa till stora klumpar igen. Över hennes huvud flögo fåglar, de sänkte sig litet och svingade sig åter upp, och hon sträckte händerna efter dem. O, flykt, o, frihet!
O, befrielse! tänkte Elma, där hon låg och kastade sig, oförmögen att ligga längre orörlig, att längre vara bly: — O, befrielse, skall du någonsin unnas mig?