Tidningarna notificerade företagets omorganisation och chefsutnämningen med de vanliga aktningsfulla fraserna samt ett porträtt av fröken Liwin. På spalten framträdde en ståtlig dam i blankt mörkt siden, blickande rätt fram, ty så hade fotografen begärt. Ansiktet var rätt brett, med ett drag av framträdande myndighet kring hakpartiet.
— Jag liknar min far, tänkte Elma, då hon fick se det.
Vem var egentligen min far? frågade hon sig med bilderna framför sig, flera bilder av honom i olika åldrar och några hon hade av sig själv: Varifrån kom det så hårt despotiska, kärva i hans yttre? Som helt ung hade han det icke, därom vittnade ett, om en ännu vek, nästan lyrisk känsla skvallrande drag från studenttidens porträtt. Där måste kommit kampår, år av hemlig strid under vilka allt förvandlades. I stället för vekheten trädde mäktig kärlek till den vunna överhetsställningen in, till det egna jagets oemotsäglighet. Där framträdde också mer och mer bondens girighet och rädsla att lämna ifrån sig en fördel.
Nej, jag är icke lik honom! vägrade hon.
Eller skall jag själv ändå till sist gå samma väg som han?
Nå, så fick hon väl gå den vägen. För första gången dröjde Elma med tacksamhet vid tanken på den avskydde fadern: det är ändå av honom jag har min kraft, tänkte hon; min välbehövliga kraft.
Hon sade sig:
— Det finns bara två vägar för människan, hårdhetens eller vekhetens. Jag vet att jag ofta trår efter att ge upp allt inre motstånd, bara söka människor och deras liv, hjälpa dem i deras sorger, öppna slussportarna för den givmildhet, som tränger på. Jag kan minnas den där gossen, Murius, som en tid under sommaren kom att sitta och läsa bredvid mig i parken. Jag fäste mig vid honom. Jag har förebrått mig att jag försummade erbjuda honom hjälp eller stöd, om sådan krävdes — och det är ju troligt. Men jag satt karg och stum, och han lämnade snart ett så sollöst sällskap.
Men kunde jag annat? Är inte min väg redan utstakad? Utstakades den icke från början? Utan pardon blevo hårdheten och slutenheten min lott; hårdhet mot andra liksom mot mig själv. Den välsignade, barmhärtiga hårdheten, som skyddar och döljer! Ger man upp den på en punkt, brister kanske snart allt. Min far visste det och fastän jag spjärnar emot, bär jag ju redan på mig domprostens myndiga stenmask.
Elma fortsatte sitt ensamma liv, sådant det i det yttre redan i åratal tett sig. Även på Ricks tid var det ensamt; nu tyckte hon sig nästan ha gått in i en klostertystnad. Visserligen såg hon ibland gäster hos sig: hennes ekonomi tillät henne utöva gästfrihet, och hon gjorde det utan knussel, liksom det aldrig knusslats i prostgården, då det gällt att representera. Men när gästerna i tacksam stämning avlägsnat sig, eller under de talrika kvällar, då hon varken haft gäster eller någon bett henne till sig, satt hon som hon till sist kommit att föredra det, när allt arbete och extraarbete för dagen var lagt å sido, bekvämt nedsjunken i en av de stora herrumsstolarna, rökande och funderande.