— Rena bagateller, svarade hon avvisande.
Utom hörhåll för Rick mumlade Bourgsten:
— Det tror jag inte heller på.
Vid midnatt bröto de upp, Elma såg sig om efter den vackra flickan, men denna tycktes ha gått. Vid bordet där hon suttit, hade sällskapet blivit mycket högljutt. Nya buteljer sattes fram. Bordet var översållat av vissnande blommor, av solkiga glas. En av damerna var uppenbart berusad. Det beredde Elma Liwin en egenartad sträng tillfredsställelse att flickan ej befann sig där mer, hur föga troligt det än måtte te sig att hon bara skulle gått hem i tid som en snäll mammasdotter.
Bourgsten följde sina landsmaninnor till deras hotell och tog farväl med artigt hopp om återseende.
— I morgon? slog Rick fram.
— Nej, tyvärr. I morgon tar jag Amerikalinjen för en långtur genom både nord- och sydstaterna, att börja med.
Elma kom hem till Stockholm, ej missnöjd med sin färd i dess helhet, men föga utvilad. Hon tog sin lilla våning i besittning igen; Hulda hade ordnat allt väl där och mottog henne belåtet, dock inte utan att uttrycka sin saknad efter fröken Brunjohann, vars rum nu stod tomt. Elma erkände att våningen blev för stor för henne ensam, men hon lät det vara. Hyran var icke alltför betungande, och hon ämnade längre fram se sig om efter en ny kompanjon. Rick kom helt enkelt inte på fråga mer. Bara detta, att Rick och hon hädanefter delade vänskapen med Bourgsten, Rick för sin del försedd med obestridliga företrädesrättigheter, vilka hon ej försummade framhålla, syntes Elma både löjeväckande och pinsamt. Det var som om hon, Elma Liwin, skulle tävlat med en Rick om denne Bourgsten — en blott tillfällig bekantskap, ur yttre synpunkt sett.
Att få träffa Eric Bourgsten igen räknade hon inte med. Hans blotta tillvaro, det förstående för hennes personlighet han antytt, voro henne nog; dessutom befann han sig ju för kanske över ett år utom Europa. Elma sökte se på det utan sentimentalitet. Hade hon i något som helst fall plats för en verklig förtrogen i sin tillvaro? Nej, inte Bourgsten mer än andra.
Under vintern omorganiserades textilföretaget, dit fröken Liwin varit knuten under de senaste tretton åren, och man erbjöd henne en av ledareposterna. Detta skulle komma att betyda en avsevärt ökad arbetsbörda för henne, men hon påtog sig den utan tvekan. Det hade visat sig att hon vid flera tillfällen ägt förmåga upptäcka originaliteten eller talangen hos unga, ännu föga meriterade konstnärinnor, och att hennes förtroende för dem också stimulerat dessa. Med sitt tysta sätt, man skulle kunnat gissa på blyghet, ehuru det föreföll stridande mot hennes raskhet i arbetet, hade hon lyckats bli relativt omtyckt. Hennes självkänsla var till ytterlighet sårbar, det visste man, och några utbrott av häftighet hade ibland föranlett konflikter; men lämpligare ledare fanns i varje fall för närvarande inte att få.