— Den saken har alltså, menar ni, inte kunnat tynga ert liv?
— Inte alls, svarade Elma kort.
— Gott! Det var bara ett spår jag sökte. Jag är rädd att ni ogärna talar fullt uppriktigt med mig, fröken Liwin. Ni skulle eljest haft gott av det, tror jag. Huvudsaken är i alla fall, att ni nu sköter er hälsa.
Elma lämnade läkarens mottagningsrum med recept i händerna och beslut att aldrig söka denna läkare mer, samt med en svindelkänsla, som tvang henne att taga en bil hem. Doktorn hade bland annat talat om den möjliga nödvändigheten av en mindre operation, om inte omedelbart, så längre fram. Detta var Elma fast bestämd att undandraga sig. Hon hade icke ofta förut tänkt på döden. Nu förvånade det henne att en så naturlig tanke varit henne främmande. Här stod den inpå henne. Hennes famösa järnhälsa hade varit ett bedrägeri och ett självbedrägeri. Varken hennes far eller mor hade blivit så särdeles gamla och hennes äldste bror hade avlidit i femtioårsåldern, helt nyligen; det kunde vara hennes tur när som helst. Förunderligt att det icke stått klart för henne långt tidigare!
Nej, döden skrämde henne icke. Tanken på döden följde henne hem, tog sin plats i hennes tillvaro och stannade där, ungefär som om en ny hyresgäst flyttat in.
På sin post på arbetsplatsen nämnde hon ingenting. Där voro för henne mer ansvar, mer omtanke än någonsin förut; men hon stod bi och räckte till, såsom hon skulle. Till vännerna, vilka tvingat fram läkarbesöket, sade hon, att alltihop varit småsaker, som hon snart skulle medicinera bort. Vintern gick, hon blev icke sämre, medicinen gjorde väl sin verkan. Läkaren hade rått henne att efter ett par månader göra än ett besök, men hon försummade det. När våren äntligen kom, reste hon i stället till en berömd kurort i Tyskland och vände därifrån, såsom det föreföll henne själv, fullt frisk. Kuren hade hon visserligen inte brytt sig om, då hon inte en gång till ville komma inför en läkares ögon, men hon drack efter eget förstånd och på Guds försyn av det berömda vattnet, tog några av de berömda baden och andades in den besjungna bergsluften. Hon ville bli frisk, ehuru dödstanken icke skrämt henne. Och hon ville visa sig själv, att det hon ville, det genomdrev hon. Inte ens döden finge ta henne förrän hon själv gav upp. Så vädrades den redan hemmastadda gästen med lien ut igen ur våningen.
Under den sommarens sista veckor gick Elma åter, liksom under den föregående, och satte sig en och annan solig eftermiddag under Humlegårdens lindar och lönnar. Det tycktes henne nu, att hon kom långt bort ifrån. Bara ett år, tänkte hon, hur fort åren börjat gå!
Medan ännu dödstanken var min följeslagare, föreföll mig varje dag omätligt lång; men nu, när jag återfått min kraft, känner jag att ett dyrbart, aldrig mer återkommande skede löpt ifrån mig som hade det varit en enda dag. Och jag måste ju ännu hinna mycket! Jag vill ha någonting gjort; jag vill — nå jag vet inte ens själv vad, men jag måste hinna få det.
Jag visste inte förrän nu, att det kunde kännas så starkt, bara att leva!
En morgon såg hon i tidningen att Eric Bourgsten var återkommen från sin världstur. Han intervjuades och han gav upplysningar om förhållanden av vitt skild art; han visste berätta om svenska vinningar, om hägrande möjligheter, eller varnade för vissa våghalsiga företag. Elma fann att han, mer än hon vetat om, tycktes vara en man med försänkningar på många håll, med besinning och överblick. Det gladde henne, ingav henne stolthet. En inbjudan till de umgängesvänner, hos vilka hon första gång sett honom, lät henne med glädje ana, att de kanhända skulle sammanföras igen.