De dyrbara skorna från Hamburg kommo fram ur sin kartong, där de vilat över ett år; parisklänningen i svart med vitt, lik en svalas dräkt, var ännu så gott som ny. Elma gladde sig åt att i spegeln se sitt eget ansikte liksom förnyat. Det föreföll henne att hon måste varit sjuk sedan mycket längre tid tillbaka än hon själv vetat av, och att hon först nu äntligen blivit definitivt frisk.
Fröken Liwin kom till festen — en fest, ämnad att välkomna Bourgsten — bland de allra första gästerna. Själv var han inte ännu där. Dörrarna öppnades emellertid oavbrutet för fler och fler. Dörrarna öppnades igen, fru Alexandra Pasch, helt vitklädd, gled in. Gästerna voro då redan många nog i salongen att kunna bereda henne en värdig entré, men ännu icke så många att hon försvann i hopen. Hon blev ögonblickligen rummets medelpunkt. Elma hörde någon halvhögt tala om, att generalkonsul Pasch var medintresserad i Bourgstens långa affärsresa. Alexandra Pasch gled från den ena till den andra i rummet, smålog, höll sitt välskötta, förståndiga lilla huvud mycket rakt, med undantag för de graciösa, helt små böjningar hon unnade varje människa lika.
— Fröken Liwin, så roligt! Vi har mycket saknat er medverkan i Samariten.
Mot denna dam hade Elma varit grovt ohövlig. Utmanat henne med en angivelse i stort sett utan grund, uraktlåtit att tacka för de likväl generöst tillsända försoningsblommorna. Men blotta åsynen av Alexandra Pasch bragte henne på nytt i harnesk. Vare sig Bourgsten kom eller ej, föreföll det henne redan att hon nu återigen måste gå mot en förstörd afton.
Vid bordet visade sig slumpens grymhet, eller värdfolkets ovisa omsorg om lycklig placering av gästerna, ha satt Elma Liwin helt nära, litet snett emot Alexandra Pasch. Det var Bourgsten, som förde värdinnan och fru Pasch satt vid hans andra sida. Bourgsten hade kommit i sista minuten, ursäktande sig, hälsande hit och dit på måfå, på många av de närvarande inte alls, inte av dålig mening, utan i brådskan, då salsdörrarna just slogos upp. Bland de förbigångna hade Elma varit, men när han vid bordet upptäckte henne, sände han henne strax en av sina vänligt förtroliga hälsningar.
Fru Pasch såg det och smålog. Hur angenämt för en fröken Liwin att bland bekantskaperna i sitt, i en gammal mös enformiga, impulsfattiga liv, få räkna även den uppmärksammade och omtyckte Eric: så tolkade Elmas ovilja den andras tankar. Hon vände bort blicken och fäste den under hela middagen inte mer än på dessa två.
Hon hörde icke Bourgsten fråga:
— Denna fröken Liwin, hon skall ju vara en ganska framstående dam?
— Mycket framstående, svarade Alexandra, som icke kände andra än framstående personer.
— Hon har ett ganska intressant ansikte.