Utanför dörren stannade hon och lyssnade — hon hörde honom icke. Så öppnade hon sakta och trädde in.
Han stod böjd över sitt arbetsbörd mitt i rummet, med bägge armbågarna på bordet och
huvudet stött mot händerna, i det han ivrigt granskade en stor karta. Dörren till trädgården var öppen, och trots den milda augustiaftonen brann en stor brasa i kaminen. Edmée såg sig om; plötsligt föll det henne in, hur dumdristigt hon burit sig åt. Hon visste, att Bourrienne oftast arbetade tillsammans med honom om nätterna, det var rent av en händelse, att han ej var här i afton. Sakta, med klappande hjärta — hon, som annars var så hänsynslöst modig, blev feg under en förebrående blick från hans ögon — gick hon fram till bordet. Han såg upp.
— Du här?... Hans röst var frånvarande. Plötsligt såg han sig om och gick bort och riglade alla dörrarna. — Men, Edmée, vad faller dig in? sade han missnöjd.
Hon tog blygt hans hand, och i det hon förde den till sina läppar, mumlade hon bönfallande, som ett skrämt barn:
— Å, jag ber dig, låt mig få vara hos dig i natt. Jag får ingen ro annars. Jag skall sitta så tyst som en råtta därborta i vrån, inte säga ett ord, om du vill, men låt mig blott få vara i din närhet.
Han lade bägge armarna på hennes skuldror, såg prövande på henne med sin skarpa, fasta blick, och, i det han höll henne ut ifrån sig, sade han:
— Du är då en äkta kvinna!
— Som älskar, viskade hon. Och i det hon böjde huvudet strök hon smekande kinden mot hans hand, som ännu vilade på hennes bara skuldra. Hon stödde bägge händerna mot hans bröst och såg upp på honom: