Efter skådespelet skulle Junot fara till Tuilerierna, dit han blivit kallad av Förste Konsuln. Damerna lovade att vänta på honom med te — trots det korta avståndet mellan Rue de Verneuil och Rue du Bac hade Laure av Madame de Châteauneuf utbett sig, att Edmée skulle få stanna över natten.
Kammarjungfrun serverade dem förfriskningar och frukt inne i Madame Junots kabinett. Där voro inga gäster, som annars vanligen efter teatertid, och de båda väninnorna satte sig bekvämt till rätta i fåtöljerna på var sin sida om kaminen. De kommo väl överens och hade alltid, på damers ytligt förtroliga sätt, en hel del att prata om; Madame Junots satiriska, kvicka, och ändå för det mesta godlynta utfall, roade alltid den av naturen så glada Edmée.
Efter det att de en rundlig tid underhållit sig med betraktelser över Madame Hamelins toalett och Madame Leclercs tjänstgörande
kavaljer, över Talmas spel och Mademoiselle Mars’ kostym, över kardinal Consalvi och utsikterna till konkordatet, gick värdinnan äntligen löst på aftonens händelse: ”Pauline”.
Madame Junot hade naturligtvis, liksom de flesta av deras krets, hela våren — de få gånger, man i sällskapslivet haft tillfälle att se Förste Konsuln tillsammans med damer — och isynnerhet nu på Malmaison i sommar, givit akt på, att han öppet föredrog Mademoiselle de La Feuillade framför andra damer i sin närhet. Men just det, att han gjorde det så öppet, förvirrade och desorienterade både henne och alla de andra, som icke kunde låta bli att intressera sig för något så riksviktigt som general Bonapartes hjärteangelägenheter. Hennes takt och verkliga finkänslighet förbjöd henne att tala därom med Edmée, men hon hade åtskilliga gånger pratat därom med andra, och ibland försökt att förhöra sin man, som så väl kände Bonaparte, och vilken hon dessutom visste vara en god iakttagare. Men vare sig, att generalen verkligen icke förstod, hur det hängde ihop, eller att han i alla fall icke ville eller icke ansåg det rådligt att yttra sig därom — han kringgick systematiskt alla hennes frågor och försäkrade skrattande, att hon alltid gjorde bäst i att blott lita på sina egna skarpa ögon. Nu upptäckte emellertid plötsligt Laurette — tack vare det oförmodade mötet med Madame Fourès —
ett förträffligt tillfälle att ”sondera” väninnan och på samma gång, med sin större världserfarenhet, indirekt varna henne, ifall hon skulle ha tagit Förste Konsulns artigheter för mer, än de, efter hennes tanke, voro värda.
— Gav du riktigt akt på henne, Edmée? En dam är hon nu icke — men det har jag för resten aldrig heller hört någon påstå! — Hon smålog överlägset. — Man kan strax se på henne, att hon icke har begrepp om stora världen — eller vad tycker du?
— Jag tycker, att hon är mycket vacker, svarade Edmée enkelt. Hon var på en gång ängslig och glad över att Laure började tala om henne. Hon hade icke själv velat göra några frågor — dels tyckte hon, att det var under hennes värdighet, dels hade hon en bestämd förnimmelse av, att han skulle misstyckt det.
— Vacker! Ja, naturligtvis är hon vacker. Varför tror du annars, att han skulle brytt sig om henne? — Laurette skrattade muntert, befriad från alla misstankar genom Edmées lugna ton och leende. — Å, det är alldeles historien om David och Bathseba om igen! Han skickade mannen, den beskedlige stackarn Fourès, ut i öknen eller i de engelska korsarernas gap — jag minns inte riktigt vilket, och det kan också vara detsamma. Och så — du förstår!
Mademoiselle de La Feuillade drog sig långt tillbaka i skuggan bakom kaminen, där hon