— Och hon har alltså redan fått tillträde till Tuilerierna, säger du? Ett sådant drama där kan bli! Du skall få se, tillade hon med ett lågt skratt, det är inte för intet! Han har icke helt och hållet glömt ”Bellilotes” små behag.
Junot tog sig om hakan utan att svara. Edmée såg, i det hon gick fram till dem, hans undertryckta, mycket sägande leende.
— Å, Edmée, du måste verkligen ursäkta... Så sömnig du ser ut, din lilla stackare! Det
är också bra tanklöst av mig, men för så goda vänner behöver man ju icke genera sig, och när jag får några nyheter från Tuilerierna, så glömmer jag allting. Och det här är verkligen viktigt — riksviktigt! tillade hon skämtsamt, på sitt lätta, behagfulla sätt.
— Alla damer äro sig lika, skrattade Junot. När de blott tro sig skymta tråden av en intrig!...
Äntligen kom då Edmée in i det henne anvisade rummet, och med ens tog den pinsamma spänning, hon nu flera timmar levat i, ut sin rätt. Hon vinkade till jungfrun, att hon skulle gå, och, med händerna för ögonen, kastade hon sig ned på sängen i ett våldsamt, krampaktigt gråtanfall.
Men det varade icke länge. Hon reste sig upp, badade sina ögon och sitt ansikte, och småningom kände hon, hur besinningen vände tillbaka. Hon tröstade sig med alla de förnuftsgrunder, hon kunde få fatt i. Hon sade sig själv, att han för sin äras skull icke helt och hållet kunde överge den stackars kvinna, som han en gång tvungit att offra rykte och framtid för hans skull, att han var nödsakad till att personligen tala med henne, att han icke kunde överlämna denna ömtåliga sak i främmande händer o. s. v. o. s. v. Men alltid, vid var tanke, hon tänkte, tvang sig denna fatala, nedsättande jämförelse på hennes medvetande. Hon,
som så stolt burit sin egendomliga särställning bland kvinnor; hon, som i sina egna ögon — och väl därför också i hans — så länge varit den enda: den jungfruliga, alltid nya älskarinnan, den högättade, jämnbördiga bruden, som i gudomligt övermod, stolt som en drottning, gått samfundsordningen i förköp och tagit ut livets rätt — hon kände sig plötsligt förnedrad, sänkt i smuts genom de beröringspunkter, vilka hon, genom att resonera över hans ställning till denna andra kvinna, ovillkorligt fann mellan sig och henne.
— Jag är sjuk, sade hon otåligt för sig själv. Vore jag sund och rask, som jag brukar vara, ägnade jag icke denna händelse en tanke... Om hon blott varit så gammal som Madame Bonaparte, hade jag blott sett dem tillsammans — jag hade icke brytt mig om det.
Hon började gå fram och tillbaka på golvet med händerna för tinningarna. På vägen förbi spegeln kom hon att kasta en blick däri — hon blev själv förfärad över den glödande, förvirrade blicken i sina annars så klara ögon.