var som en stänk av självförakt i detta skratt — men det lättade. Denna hans obilliga svartsjuka, hans brutala retlighet, gjorde henne i alla fall gott; hennes själ vidgade ut sig efter trycket.
— Jag måste tala med dig i afton, Edmée. — Han böjde sig ned över henne. — Kan du ej på något sätt stanna i Tuilerierna?
Hon skakade på huvudet: — Omöjligt! Jag är här ju med min gudfar och min kusin.
— Å, jag glömde — din kusin!
Han vände sig kallt ifrån henne, tog Rapp, som just passerade förbi, under armen, och började prata med honom.
Edmée ångrade i nästa ögonblick, vad hon sagt — hon ville taga det tillbaka, hellre utsätta sig för vad som helst än trotsa honom, men hon kunde ej komma till att tala med honom mera. Ögonblicket var förspillt. En gång mötte hon hans blick över salen, men den sade henne intet.
Laure Junot kom fram till henne. — Tillåt, att jag säger dig en artighet, Edmée — du är förtjusande! Madame Germon har gjort ett mästerverk. Och diamanterna klä dig! En liten smula för tidigt, eller hur, efter våra gammaldags begrepp?... Man skulle icke kunna se på dig, att du var så sömnig i går afton. Apropos — hon böjde sig muntert fram och viskade — kan du tänka dig, att jag så gott som lockat ur Duroc, att hon skall komma hit i afton
— Pauline! Det är allt en besynnerlig tid att ge audiens till supplikanter, men Förste Konsuln är ju så upptagen... — Hon smålog.
Edmée kände, hur det blev svart för hennes ögon, och hjärtat upphörde nästan att slå. Det varade blott ett par sekunder. I nästa ögonblick reste hon sig upp, blek, men alldeles fattad.
— Jag befinner mig icke väl, Laurette... Det började, som du minns, redan i går afton. Törs jag be dig göra mig den tjänsten att uppsöka Monsieur de Caulaincourt och säga honom, att jag helst vill hem. Det är också på tiden — jag ser flera gå...