”Une âme dont aucune affection était faible ou médiocre.”
Un contemporain sur Napoléon.
Le Premier Consul ordonne:
Qu’un soldat doit vaincre la douleur et la mélancholie des passions.
Ordre du jour, Floréal an X.
När Louis de Châteauneuf, efter en sömnlös natt, tidigt nästa morgon kom ut i parken, såg han något vitt flyta i dammen — det var Edmées vita klänning. Han hämtade Valentine, och de drogo henne upp ur vattnet. Uppför den gamla, breda marmortrappan buro de henne och lade henne på den gyllene sängen i hennes eget rum.
Hon låg på sidan med det långa, våta håret slaget över skuldrorna och ryggen. Solen föll in genom fönstret och sken på hennes vita klänning och på de eldförgyllda rokokoänglarna, som lyfte sina basuner mot alla fyra väderstrecken.
När Louis hade fått veta allt det Valentine
visste, sade han i sträv, bjudande ton, där han satt vid sängens huvudgärd:
— Låt kalla Förste Konsuln. Men var stilla, gör ej buller i huset! Ännu får ingen veta det, och ingen får lov att komma hit. Säg sedan, att min kusin i sömnen gått ut ur huset och av våda fallit i dammen. — Han satt stilla med nedböjt huvud. Plötsligt höjde han det igen och återtog långsamt: — Låt kalla Förste Konsuln — säg honom, att Mademoiselle de La Feuillade är död.