”Den gröna bården” o. s. v. Grönt var aristokratiens färg, förbjuden under terrorismen, på grund av att Charlotte Corday, den dag hon mördade Marat, bar en grön hatt.
Bourrienne (f. 1769), jämnårig och skolkamrat med Bonaparte från Brienne, sedermera hans privatsekreterare under Konsulatet. Förste Konsulns hus fördes vid denna tid (1800) icke annorlunda än såsom i allmänhet ett mäktigt och stort privathus. Det hölls ännu ingen hovstat i Tuilerierna, som för resten av republikanska hänsyn officiellt kallades Palais du Gouvernement. Statsrådet Bénézech uppträdde vid högtidligare tillfällen — t. ex. presentationer av främmande makters sändebud o. d. — som ett slags ceremonimästare. Eljes fungerade i allmänhet blott Förste Konsulns adjutanter som representativt mellanled mellan honom och nationen.
”Den yngre marskalken.” Det finns i Frankrikes historia två marskalkar av huset de La Feuillade, far och son. Den ene var samtida med Louis XIV, den andre med Regenten.
[IV.]
Madame Tallien, född (1775) Teresa Cabarrus från Cadix. I sitt andra äktenskap var hon gift med konventsmedlemmen, prokonsuln i Bordeaux, Tallien; under Direktoriet var hon Barras’ mätress och den ledande damen i Paris’ sällskapsvärld ända från den 9 Thermidor till den 18 Brumaire.
Hippolyte Charles, född (1771) av tarvliga, borgerliga föräldrar i Romans. Träffade först Mme Bonaparte, då hon under fälttåget 96 — 97 besökte sin man i Milano; han var då adjutant hos general Leclerc, chef-generalens
svåger. Sedermera fortsattes deras förhållande i Paris under Bonapartes frånvaro i Egypten.
Garat (f. 1764), nevö till Konventets minister Garat, berömd operasångare, stor sällskapskarl, i högsta grad förgudad och bortskämd av Direktoriets och Konsulatets societet.
Duroc (f. 1772), Förste Konsulns adjutant och den av hans vänner, som personligen stod honom närmast. Bonaparte hade känt honom, liksom Junot, ända från belägringen av Toulon 93. (Under Kejsardömet: Grand-Maréchal du Palais och hertig av Frioul.)
Fortuné — en favorithund, som vid tiden för hennes giftermål tillhörde Joséphine, och med vilken den unge äkta mannen aldrig kunde förlika sig. Man har därom åtskilliga anekdoter.