— Å, Bonaparte, förlåt mig! Jag försäkrar dig — hon tog näsduken från ögonen och såg bönfallande upp på honom — där är intet, intet av det du inbillar dig...
— Jag inbillar mig aldrig något, avbröt han kärvt. Åjo, för resten — den gången jag gifte mig med dig, hade jag dock visst ett helt förråd inbillningar. Men nu! Å, du har mästerligt förstått att plocka dem ur mig! Han talade lågt, men med en stämma så laddad av vrede, att hon ryste. Nå — det ska vi nu icke tala om, jag älskar dig icke mer och är helst fri för din kärlek. Men inbillar du dig, att det går an att trotsa mina befallningar, så... Hur kan det falla dig in? Jag fordrar framför allt respekt för mitt namn, som nu är det första i Frankrike — ja, i Europa. Dessutom — när ett fruntimmer är fyrtio år och har en vuxen dotter, borde hon vänja sig av med den sortens narrstreck.
Joséphine blott snyftade, hon vågade icke mer se upp.
Han stod framför henne med händerna på ryggen och vaggade bredbent fram och tillbaka med kroppen.
— Nu har jag då med eklat kastat din knähund på dörren — liksom jag på sin tid gjorde med Fortuné, som du också fordrade, att jag skulle avstå min sängplats till. Hela Paris sladdrar om det i morgon, men det kan inte hjälpas! Du har själv sörjt för att ge denna historia en utbredning, som... Visar han sig på Tuileriernas grund, medan jag är borta, förskjuter jag skoningslöst både dig och dina barn. Det förvånar mig — hans röst var som is — att du ännu vågar reta mig, då du vet, att skilsmässan är i mina tankar dag och natt. Du, en kreolsk — han såg på henne och undertryckte ordet — är egentligen minst av alla ägnad att dela mitt öde. Jag behövde en kvinna, som min mor var, modig och stark, en jungfrulig dotter av ett ädelt hus... Hans röst var icke längre vred, han talade lugnt, kallt övervägande, liksom med sig själv.
— Det var dock jag, som först av alla hjälpte dig fram på din väg, snyftade hon. Överkommandot i Italien...
— Kan jag varken tacka dig eller din ”vän” Barras för, avbröt han brutalt. Du vet mycket väl, att jag aldrig har velat veta av protektion. Om jag icke missminner mig, var det efter den 13 Vendémiaire, som du behagade kasta dina ögon på mig.
— Å, Bonaparte! — hon slog förtvivlat ut med handen. — Du är, som människorna säga, ett odjur...
— Kom ihåg — nu stampade han i golvet av raseri — vad du lät mig lida i Italien! Kom ihåg, hur jag tiggde dig om en smula ömhet, om en smula skonsamhet för min ära. Du hånlog åt min naivitet, du ljög för mig, du flydde för min kärlek, som du nu flyr för min vrede. Nu är mitt tålamod slut! Hör vad jag säger: du har gjort mig några tjänster den 18 Brumaire — du vet, jag brukar betala mina skulder — nu ger jag dig till gengäld ett års respit. Uppför du dig ej rigoröst anständigt under denna tid, så... Du förstår väl, att jag icke är att skämta med. Jag lämnar nu Frankrike om ett par dagar, men Joseph och Lucien skola hålla ögonen på dig — du vet, de beundra dig inte särdeles förut.
Han gick ett slag omkring rummet. — Det är då en avskyvärd parfym den där Teresa brukar! Ja, jag har ju sagt några gånger, att hon också är en av dem, jag helst ser du låter bli att inbjuda i mitt hus.