Han intog de flesta av sina måltider i sitt arbetskabinett och satt halva dagen lutad över Italiens karta, där han outtröttligt med fingret följde de röda och blå märken, som betecknade de båda arméernas ställning och rörelser. — Se här, Bourrienne, sade han ivrigt, den gamle Melas, han inbillar sig, att han över Turin kan draga sig tillbaka mot Alessandria — förstår du? Men jag går över Po, jag upphinner honom på vägen till Piacenza, på Scrivias slätter, och där slår jag honom — där! Och med sin nagel skar han häftigt ett djupt märke mellan San Giuliano och Marengo.
En dag — det var en av de första dagarna i Floréal — hade Förste Konsuln i sällskap med Berthier och den oskiljaktige Duroc inspekterat en del artillerirekvisita, som i anledning av den påtänkta övergången av Alperna blivit tillverkade på ett särskilt sätt efter Bonapartes egna teckningar och nu med första lägenhet skulle sändas till Schweiz. På återvägen kommo de till Jardin des Plantes, och då det var ett förtjusande vårväder med mild, klar luft och halvutsprungna, ljusgröna träd, kommo de överens om att lämna sina hästar vid ingången och gå ett slag genom trädgården. Förste Konsuln hade de sista dagarna knappt andats en munfull frisk luft.
De tre herrarna spatserade långsamt med sina kappor över axlarna genom de breda, vårfriska alléerna. Det hade regnat om natten, och en fuktig, stark doft steg upp ur jorden och utbredde sig från den nya grönskan. Så tidigt på morgonen funnos här nästan inga promenerande, men plötsligt — vid en vridning av gången — fingo de sikte på ett litet sällskap, en herre och två damer, som roade sig med att mata svanarna i en av de stora dammarna.
En av damerna — den äldre — satt på bänken ett stycke därifrån. Den unga flickan stod framme vid dammen och lutade sig djupt ned över vattnet — hennes smärta, eleganta figur avtecknade sig käckt och mjukt mot de ljusa träden på stranden. Den unge herrn höll skrattande fast hennes ena bakåtsträckta hand och försökte draga henne från vattnet.
Duroc såg dem först. Han stötte lätt till Förste Konsuln med armbågen. — Där, general — se där — är det icke den lilla Vendéeprinsessan från förleden?
— Jo, svarade Bonaparte lakoniskt. Han avbröt tvärt samtalet med Berthier och gick rakt fram till gruppen. De bägge andra följde honom långsammare.
— God morgon, Mademoiselle! Så tidigt ute?
Edmée de La Feuillade reste sig spänstigt och vände sig om. Hon hade ögonblickligen känt igen hans röst.