VIII.
”En amour comme en guerre, pour conclure, il faut se voir de près!”
Mot de Bonaparte
(à l’époque de Consulat).
Det hade länge varit bestämt inom familjen de Châteauneuf, att de, när hettan på allvar började, skulle resa till Mademoiselle de La Feuillades egendomar i Normandiet, vilka de alla längtade att återse. Edmée gjorde inga invändningar emot att lämna Paris — tvärtom var hon nästan glad över att komma därifrån, innan arméen kom tillbaka från Italien; hon visste, att man väntade Förste Konsuln, om icke förr, så till Republikens fest den 25 Messidor (14 juli). Taga emot hans brev, det kunde hon väl, läsa dem, älska dem — men se honom igen, höra hans röst, möta hans järnblå ögon! Blott hon tänkte därpå, var det, som om hjärtat stannade.
De reste alltså den första veckan i Messidor. Edmée hade blott ett svagt minne av Belles-Rives; som helt liten hade hon bott där med sina föräldrar — men sedan — efter revolutionens utbrott — hade hon kommit till mostern, till det dystra Fougères, som hon ej lämnat en dag, förrän abbéen förde henne till Paris. Belles-Rives var en vacker, vidsträckt byggning i graciös, litet sökt rokokostil; mot den klarblå julihimlen reste den sin vita façad och sina breda, solbelysta trappor mitt på Normandiets gröna slätter. Som nästan alla herrgårdar hade den under sansculottregimentet råkat i förfall och först nu under dessa vårmånader blivit något reparerad och satt i stånd att mottaga ägarinnan. De skuggiga alléer, hon dunkelt mindes sedan sin barndom, voro nu borthuggna av revolutionens plundringsmän, liksom den vackra parken, men det hela gav likväl intet dystert eller ödelagt intryck, ty en ny grönska sköt frodigt upp och täckte yppigt de rothuggna stammarna. Edmée var egentligen glad över, att man kunde se så fritt och så långt — längst borta vid horisonten skymtade man Rouens kyrktorn — hon hade fått nog av de mörka skogarna kring les Fougères.
De levde mycket ensamt på Belles-Rives. Där voro inga grannar i närheten att umgås med, ty adelsslotten stodo ännu öde eller voro bebodda av bönder och revolutionens parvenyer, som för ett spottpris köpt dem av staten. Edmées största nöje var att tidigt om morgonen sätta sig på sin starka, normandiska häst, ge den fria tyglar och så på måfå galoppera över de gröna slätterna — jorden låg till största delen ännu i träde. Ibland följdes hon av sin kusin, men han blev snart trött vid detta enformiga nöje, förstod icke vilken tjusning det beredde henne.
En morgon, just då hon med släpet av sin ridklänning i handen långsamt steg nedför den stora trappan, såg hon en främmande man stå och hålla hennes häst vid betslet.
Det var tidigt på morgonen — knappt mer än fem. Monsieur och Madame de Châteauneuf sovo ännu, och där var litet folk på gården. Den gamle Jeanot allena brukade åtfölja henne på dessa morgonpromenader, men honom såg hon icke till i dag. Hon var allena med den främmande.
— Er ridknekt, medborgarinna, är tyvärr förhindrad att följa er, sade han och bugade vördnadsfullt. Vill ni tillåta mig?
Edmée var icke rädd. Hon blev stående på trappan och fixerade skarpt den alldeles obekante mannen, i det hon höjde ridpiskan.