Långsamt såg hon upp. I samma ögonblick hade han — med ett utrop — armarna om hennes liv och tryckte huvudet ned mot hennes knä.
— General Bonaparte — hon försökte tala strängt, hon försökte att värja sig.
Han rev henne jublande av hästen och höll henne ett ögonblick ut ifrån sig med bägge händerna om hennes midja. Stolt och ömt vilade hans härskareblick på denna kvinna, som han, från första ögonblick han mötte henne, så lidelsefullt och bestämt hade åtrått. Och i det hans ögon plötsligt fylldes av tårar, mumlade han lågt:
— Vad jag har tänkt på dig!...
Betagen, förvirrad lät hon sig dragas in i hans famn. Först då hon kände hans varma läppar mot sina, försökte hon förskräckt att bliva fri.
Men han höll henne fast. Hans leende, obarmhärtiga blick vilade strålande på henne.
— Man har sagt mig, att ditt bröllop med Louis de Châteauneuf redan var bestämt. Jag har kommit för att en gång få ett ärligt svar — är det sant?
Hon höjde långsamt, allvarligt ögonen upp till honom och skakade på huvudet. — Aldrig någonsin blir jag Louis de Châteauneufs hustru, sade hon enkelt.
— Varför? För det...? Han ville locka henne, tvinga henne att tillstå med ord.
— För det... — hon sänkte ånyo blicken. Så rätade hon plötsligt på sig och sakta, blygt, men tillika med en drottnings självmedvetna stolthet över att ge bort en kunglig gåva, lade hon bägge armarna om hans hals och mötte, djupt rodnande, men fast och modigt hans ögon.