— Så långt har det alltså gått med dig! Så talar alltså Edmée de La Feuillade — en Bonapartes frilla!
Hon mötte stolt hans ögon utan att blinka. — Spar dina skymfande ord, Louis — jag är icke det du menar.
— Men du blir det — i dag, i natt, i morgon! ropade han utom sig.
Hennes läppar darrade svagt, men hon sänkte icke blicken, när hon svarade:
— Hans vilja är min.
Med ett tjut, som hos ett sårat djur, föll Louis de Châteauneuf, med huvudet i händerna, ned mot bordskivan. I raseri sprang han upp och sparkade till stolen, så att den föll i golvet.
— Jag befaller dig att följa mig, Mademoiselle min kusin. Kan du ännu räddas, så skall du räddas — med eller mot din vilja.
— Hör, vad jag nu säger, Louis. — Hon trädde fram till honom och lade kraftigt, med myndighet, sin hand på hans skuldra. — Du talar icke med ett barn. Mot min vilja för ingen mig bort. På ett eller annat sätt — och du har själv sagt, att jag är både listig och orädd — låter jag general Bonaparte veta, vad du har i sinnet mot mig. Du är klok, du är betänksam, Louis, och du vet, att du här sätter hela din framtid på spel. Du kan inse, att ställd mot min vilja och mot honom och hans makt, förmår du intet.
Han blev stående stilla, med sänkt huvud. Hon hade rätt — till och med nu, så upprörd han var, kunde han inse det. Den generation, Louis tillhörde, hade lärt att tänka — att resignera och att gräma sig. Han stod stilla — plötsligt kastade han sig på knä framför henne och grep henne om bägge armarna.
— Men om jag ber dig, Edmée — om jag tigger dig i vår släkts, i din fars, i min kärleks namn... Ty jag älskar dig — tusen gånger mer än han älskar jag dig. Jag känner dig, din natur är min, du är för mig den enda av alla kvinnor — min syster, min brud, min älskade. Förstör icke vår framtid för en nyck av tyrannen — följ mig, spara dig själv för skam och ånger.