— Var har du gjort av Mademoiselle de La Feuillade, min vän? General Bonaparte önskade tala med henne.
— Så skall jag strax kalla på henne. Hon bad nyss om lov att gå in i mitt kabinett och vila sig en smula. Hon är icke riktigt rask sedan balen, den söta Edmée. Hon gick mot kabinettsdörren, Bonaparte sprang upp.
— Nej, nej, Madame — stör henne då inte! Låt mig gå in — jag har blott ett par ord att säga henne. Ni tillåter väl?
Raskt, utan att höra på vidare invändningar, gick han in i kabinettet och drog — liksom av tanklöshet — dörren igen efter sig. Junot och hans hustru sågo på varandra.
— Du skall inte taga det så noga med Bonaparte, sade Junot lågt, litet förlägen. Nu har han lust att tala med Mademoiselle de La Feuillade — Herregud! Och i fält ha vi andra manér än dem ni lär i din mors salong. Du skall för resten icke säga något om detta, Laurette — tillade han litet efter — han skulle icke tycka om det.
— Gud vet, vad han ämnar säga henne! undrade Madame Junot litet ironiskt.
— Ja, Gud vet! svarade Junot oskyldigt, med ögonen mot taket.
Mitt i det klara, kyliga vintersolskenet, som i en bred, sned strimma strök in genom fönstrets små, blyinfattade rutor, med bakgrund av en gammal, starkt förgylld gobelintapet, satt Edmée på den spensliga, efter antiken imiterade löjbänken. Hon bar en enkel, gråbrun sidendräkt, öppen i halsen och nästan utan ärmar, vilken under bröstet sammanhölls av ett smalt gyllene bälte och därunder i mjuka veck föll tätt åt höfterna. På grund av huvudvärken hade hon, strax hon kom in i rummet, helt löst upp sitt rika, tunga hår, som nu oordnat böljande föll ned över skuldrorna och ryggen. Då hon hörde Bonapartes steg utanför dörren — hon kände dem — reste hon sig hastigt upp från sin vilande ställning; och med ena handen stödd mot bänkens säte, den andra upplyft för att föra undan håret — huvudet framåtböjt mot den litet uppskjutna skuldran — satt hon väntande, lyssnande. Han sköt varsamt, men bestämt upp dörren och trädde in.
Hon gjorde ingen rörelse. Hennes huvud sänkte sig kanske blott en smula djupare, och fingrarna klämde om soffans kant. Den bleka, fina profilen med det i solskenet bronsglänsande håret, tecknade sig skarpt belyst mot dess bakgrund av gammalt guld. Hon liknade ett helgonporträtt på ett kyrkfönster, när solen skiner.
Bonaparte gick långsamt fram emot henne. Mer än något annat älskade han hennes fria, furstliga skönhet, som tillfället nu på ett så ädelt sätt ställde i relief. Betagen böjde han sitt ena knä mot golvet och förde den hand, hon nyss låtit sjunka, till sina läppar.