Chez lui parler est le premier besoin...

L’abbé de Pradt
(sur Napoléon).

Edmée hade uppbjudit hela sitt skarpsinne för att finna utväg att obemärkt kunna träffa sin älskare. Bonaparte hade bett henne därom, befallt henne att vara försiktig. Han var alltid rädd för, till och med när det blott gällde en övergående kapris och under det Direktoriets lössluppenhet var i sitt högsta flor, att någon skulle få minsta aning om hans intima affärer; nu då det var fråga om den unga, högborna flicka, han älskade så uppriktigt och häftigt, och som han på fullt allvar ville binda vid sin framtid, var han dubbelt noga. Att oftare träffas i Rue du Bac kunde det ej vara tal om — det var ett himlens under, att det kunnat gå så lyckligt en gång. Nej, Edmée måste komma till honom, till Tuilerierna.

Genom en tillfällighet hade Edmée upptäckt, att i rummet näst intill hennes sängkammare,

som Valentine bebodde, fanns — med ingång från ett gammalt väggfast skåp — en liten hemlig trappa, vilken därifrån gick direkt ner i parken och mynnade ut i ett tätt buskage invid gaveln. Den var av trä och förfärligt brant. Förmodligen hade den en gång blivit tillbyggd för att tjäna i ungefär samma ändamål, vartill hon ville begagna den. Efter revolutionen hade dess tillvaro fallit i glömska; säkert var åtminstone, att Madame de Châteauneuf, som dessutom efter sitt fall sällan eller aldrig mera kom en trappa upp, icke kände till den. Utom en gammal hushållerska, som varit Louis’ amma, och som terrorismen nästan skrämt från vettet, voro Edmée och Valentine de enda, som nu bebodde våningen ovanpå, vilken alltså till största delen stod öde. Madame de Châteauneuf fordrade — isynnerhet nu — många tjänare omkring sig, och egoistisk som hon var, fann hon, att det störde henne minst, att Edmée bodde däruppe.

Genom denna trappa, som naturligtvis var ytterst förfallen och full av smuts och spindelväv, kunde alltså Mademoiselle de La Feuillade fullständigt obemärkt komma ned i trädgården, och under dessa mörka nätter kunde icke heller någon från huset se henne, när hon längs med plankverket smög sig fram till gatan, där Förste Konsulns betrodde kammartjänare, Constant, var natt mellan elva och tolv stod posterad i

ett slags gammalt, förfallet lusthus strax innanför trädgårdsluckan, vartill han vetat att förskaffa sig en nyckel. Han och Valentine voro de enda, som det varit nödvändigt att inviga i förhållandet. I Tuilerierna visste nog Förste Konsulns närmaste omgivning, att han nästan var natt, från början av Frimaire, mottog besök av en dam, så väl maskerad och tätt beslöjad, att det icke var möjligt att försöka ens en gissning på, vem det kunde vara. Man antog på måfå, att det var operasångerskan Madame Branchue; general Bonaparte hade ofta haft dylika lösa förbindelser och alltid dolt dem väl. Icke ens Duroc, som dock på visst sätt måste vara med i hemligheten, eftersom Edmée alltid fördes in genom den ingång, vilken från terrassen förde in i hans våning i rez-de-chausséen, omedelbart under Förste Konsulns, visste, vem damen var. Ännu mindre var det någon annan, till och med i deras allra närmaste umgänge, som i sina vildaste drömmar kunde ana, att den stolta och tillbakadragna Edmée de La Feuillade, dotter av en genomrojalistisk och högförnäm släkt, och som sedan sin första barndom varit bestämd till Louis de Châteauneufs brud, var Bonapartes älskarinna. Hon umgicks i Tuilerierna — det var sant; hon var där både på de stora middagarna var quintidi och på mindre, förtroliga frukostar och soaréer, men det var redan fallet med så många rojalister;

och hela världen visste dessutom, att familjen de Châteauneuf så gott som förklarat sig för det nya systemet och genom Talleyrand stod regeringen nära. Om hon också blev inbjuden på Förste Konsulns särskilda befallning — och det påstod man — så föreföll icke heller det någon så underligt: han började redan då märkbart favorisera Faubourg St. Germain på revolutionsfamiljernas bekostnad, och det var blott naturligt, att han ville utmärka den frånvarande diplomatens brud, då dennes mor, som bekant, ej i vinter deltog i sällskapslivet. Han dolde icke sin beundran för henne, men dels delades den av så många, dels visste man, att han hade en italienares heta och oförställda glädje över skönheten, var han fann den — och Edmée de La Feuillade begynte vid denna tid mera än någonsin förr göra sig bemärkt för sin stora och sällsynta skönhet.

Det förekom således aldrig någon särdeles påfallande, att han, när hon i sin ljusgröna dräkt — som Madame Récamier hade lancerat den vita färgen, hade Edmée hårdnackat adopterat den gröna — med sin egendomligt fria, kungliga hållning, långsamt trädde in i Madame Bonapartes salong, att han då vanligen avbröt sitt samtal för att med blicken följa alla hennes rörelser.

— Marie-Antoinette, sade han en gång entusiastiskt till Talleyrand, som han för ögonblicket