Klockan var nu nära fyra på morgonen; en smula blek i skenet av de snart nerbrända ljusen, reste sig Mademoiselle de La Feuillade från bordet, där hon ett ögonblick tagit plats. Förste Konsuln räckte henne glaset med Champagne.
— Drick, min drottning! Du är ju så blek som kungens liljor, se nu om kungens vin kan krya upp dig. Jag dricker det till ära för dig och Frankrike! Han gjorde en liten grimas, i det han tömde sitt glas. Det smakar gott, men...
— Du föredrar dock din Chambertin med vatten, skrattade Edmée. Hon stod redan framför spegeln och försökte fästa slöjan.
— Ja, jag har inte ancien régimes traditioner i den vägen. Men du! Drick ut... Se,
hur dina ögon stråla, hur du småler och rodnar redan i den mörka, trista morgonen till en arbetsdag, som begynner. Förlåt, Madame, för dig är det ju en fest- och älskogsdag, som slutar! Å, du är århundradets äkta barn, Edmée, som ditt gyllne älsklingsvin är århundradets eget vin: Regentens, Louis XV:s och Marie-Antoinettes! Med dig har hela det gamla Frankrike kommit till mig, i dig förstår jag och älskar det.
Hon gick bakom hans stol, där han självsvåldigt satt tillbakalutad med armen hängande över stolsryggen, och lade lätt sin hand på hans skuldra.
— Du talar om mörka, trista morgnar, om en arbetsdag, som begynner. — Hon log skälmskt, glad under hans ömma, dröjande blick. — Och Förste Konsuln börjar den med Champagne och komplimanger! Liknar det honom?
— För mig äro alla dygnets timmar lika, som du nog vet. Jag har samma humör, när man väcker mig klockan två på morgonen, som när jag reser mig från en galamiddag klockan åtta.
— Alltså, när jag ser dig i afton på operan — du lovar ju att komma? så skall du vara i samma stämning som nu!
— När jag ser dig, är jag glad. Du är glädjen själv... Nej, det låter så djupsinnigt, så abstrakt, och du är allt annat än abstrakt.