... Mais la règle et le compas, étaient-ils bien faits pour lui?
Le Comte de Las Cases
(de Napoléon).
”Je suis le maître.”
Mot réitéré de Napoléon.
Så stark Edmée än var, hade hon dock icke kunnat tåla att tillbringa så gott som en hel natt barfota eller med genomvåta skor utan att ådraga sig en duktig förkylning, som i förening med sinnesrörelserna och strapatserna dagen därpå slutade med att göra henne allvarligt sjuk. När hon sent om natten den 3 Nivòse omsider kom hem från Tuilerierna med markisen av Caulaincourt, var hon hes och illamående, och upp på förmiddagen vaknade hon med stark feber.
Förhållandet mellan Edmée och Madame de Châteauneuf hade efter Louis’ avresa blivit mer och mer kyligt. Madame de Châteauneuf, som numera för det mesta var fängslad vid sina rum genom det svåra och illa läkta benbrottet och icke gick ut utan vid särskilt högtidliga
tillfällen, fann, att Edmée alltför egoistiskt begagnade sig av den frihet, hon själv från början lämnat henne. Sällan eller aldrig tillbragte hon numera sin tid hos den sjuka; var dag var hon upptagen av societetsnöjen: teaterbesök, konserter, middagar, baler och tesoaréer, och blott för formens skull meddelade hon fastern sina planer. Som oftast var det med den unga Madame Junot hon var tillsammans, mer och mer sällan med Caseaux’ och Madame de Contades. Ibland stannade hon — naturligtvis alltid med fasterns formella medgivande — både dagar och nätter i kommendanthotellet. Men Madame de Châteauneuf ogillade isynnerhet, utan att högt våga yttra det, då det ju alltid varit hennes egen politik, Edmées öppna och förtroliga närmande till det nya ”hovet” i Tuilerierna, och hennes därav följande mer och mer kyliga hållning mot de gamla vännerna i Faubourg St. Germain. Louis’ moder och Talleyrands väninna hade visserligen velat lära sin nièce att respektera den bestående makten, men det hade långt ifrån varit hennes mening, att hon så uppriktigt, med hull och hår, skulle övergå till det läger, hon dock i sin själ ansåg för fientligt. Emellertid höll hon efter sin vana god min och behandlade ständigt inför främmande Edmée, som om hon av hjärtat sanktionerade allt hennes görande och låtande. I vardagslag, mellan fyra ögon, var hon kall emot
henne och behandlade henne med större likgiltighet än hon egentligen kände.
Mest bekymrade det dock Madame de Châteauneuf, att Louis så gott som aldrig i sina brev nämnde kusinen och aldrig skrev till henne. Detta olyckliga giftermål, vilket hon själv från början, då det var osäkert, om Mademoiselle de La Feuillade kunde återfå sina gods, gjort allt för att uppskjuta, och som hon sedan förgäves velat påskynda, ansåg hon nu i sitt innersta så gott som uppgivet. Louis hade ej efter sin avresa yttrat sig därom, men på tonen och stämningen i hans brev kunde hon väl märka, att han ej mera tänkte på sin kusin som sin blivande maka. Edmée å sin sida utspanade alltid, när modern fått brev från sin son, och med ett slags skyggt, ödmjukt intresse försökte hon att på omvägar få veta så mycket som möjligt om honom, utan att precis direkt våga föra samtalet på honom.
Medan Edmée var sjuk, lät Madame de Châteauneuf var dag sina lakejer bära sig uppför trappan och tillbragte en halv timmes tid vid sin nièces säng. Under ett av dessa besök, vilka i hög grad plågade Edmée, som icke tålde någon annan än Valentine bredvid sig, berättade hon ouppfordrad, att Louis i sitt sista brev skrivit, att han ville komma hem på ett par dagar över nyåret. En nyhet, som strax ökade Edmées feber.