— Louis! — Hon reste sig halvt upp i sängen för att hålla honom tillbaka. — Säg mig... Du finner det orätt av mig, att jag stannar i din moders hus?
Han betänkte sig litet. — Ja. Och ändå önskar jag det, tillade han med eftertryck.
Hon smålog blitt och ömt upp emot honom. — Å, Louis... Hon räckte honom bägge händerna, som han dröjande tog i sina. Du är sträng emot mig, och du har väl rätt till det, men ibland är det, som om du — och du allena — i djupet av din själ förstod mig...
Han släppte hennes händer och vände sig halvt om. — Kanske förstår jag mer än du tror, sade han häftigt. Mitt hjärta blöder för dig, Edmée. Jag har försökt att döma dig, men när jag vill vara ärlig mot det bästa hos mig — kan jag icke. Icke dig — upprepade han häftigt, liksom ångrade han redan sina egna ord — men honom! Förstår du då inte din egen förblindelse? Du älskar — men han!... Vad är du för honom? — Han såg, att han plågade och förskräckte henne, och han hade, innan han trädde in i detta rum, fast föresatt sig att ej mera tala om det, som aldrig kunde göras gott igen, men nu, när han såg henne, överväldigades han plötsligt av sin svartsjuka, sin medömkan
med henne, sitt hat mot den andre — han kunde ej mera återhålla sina ord.
— Tror du väl ens, att han anser sig ha några plikter emot dig, när han en gång upphör att älska dig? Skall han, tror du, skona din ömhet, din känslighet, ditt rykte? — Å, jag, som känner honom, för det att mitt hat gissar honom bättre än de andras beundran — jag vet, att mänsklig hänsyn och mänsklig plikt spelar för honom ingen roll. Frankrike är lika litet för honom som du. Han arbetar, för det han älskar arbetet, han kämpar, för det han älskar kampen, och hans omättliga själ hungrar efter äran. Vad är väl du för honom?... Din ras, din stam, din egendomlighet är honom främmande. Han känner icke, han anar icke den Edmée de La Feuillade, som är mig så kär, därför att hon — sådan som hon nu en gång är — vuxit sig in i mitt väsens grund. Vad han älskar — det är blott det härliga stycke kött och blod du är. Han älskar dig som en Medici, en Borgia älskade kvinnorna — korsikanare eller italienare som han är, främmande för dig och oss alla!
Edmée reste sig upp, rak i ryggen, och lade sin knutna hand på sängens kant. — Gå! sade hon bjudande och betraktade hotande sin kusin. Du tränger dig in hos mig, när jag ligger sjuk under din moders tak, och jag tror, att du vill mig väl, och tager emot dig som en syster sin
broder. Gå! Förrän jag vill höra på dina onda ord mot min älskade, lämnar jag min bädd och går ut av detta hus. Gå...
Hon föll tillbaka i sängen och skiftade färg så våldsamt, att Valentine förskräckt kom springande till.
— Min Gud, Monsieur Louis, ni tar ju livet av henne. Hämta doktorn... hon måste åderlåtas igen, strax... Och pigan knuffade honom nästan med våld ut genom dörren.