— Ja, sade Karin Maria. Folk blir ju inte klokare. Och litet efter: minns du för fyrtio år sedan, kusin Joachim?
Jo, han mindes — han mindes dem allesammans: den gamle Niklas Skytte, som aldrig övervunnit sina ungdomssympatier för den stora revolutionen och det stora kejsardömet, vemodigt skeptisk under faster Charlottes skarpa ögon — den kloka faster Charlotte, som, trots all klokhet, i djupet av sitt oavhängiga hjärta höll med dem som förstodo att göra uppror. Och Karin Maria, ung och entusiastisk, men förståndig — och Beata, som grät över den »lille hertigen av Bordeaux» och den »stackars gamle kungen»… Och han själv — Joachim Skytte — med armen om Agnetas liv i lindlusthuset, jublande och strålande, som om han nu vunnit livets stora seger — vilket han ju egentligen också hade, då han vunnit Agneta … Den unge Joachim Skytte …
Och plötsligt kände han, att han i verkligheten hela sitt liv igenom alltid varit densamme »unge Skytte» — sig själv och sin ungdom trogen. Han kände, att han, grånad, ensam och ruinerad, av de flesta betraktad som en slagen man, aldrig — icke ens då han i minnet återkallade denna dag, på vilken han med så stort förtroende till framtiden och lyckan mottagit Agnetas löfte och framlagt sin första klara livsplan — någonsin behövde skämmas för sig själv och sitt verk.
Han reste sig upp — svägerskan märkte plötsligt till sin förundran, hur rak han ännu var, hur föga de många tunga åren böjt honom. Han såg på henne, och det kom ett ögonblick glans och oro i hans annars så trötta, lugna ögon — handen på bordskivan skälvde.
— Karin Maria, sade han och såg stadigt på henne tvärs över bordet. Hon hade också rest sig upp — halvt förskräckt. Karin Maria — när du … när du … han hade efter hand fått så svårt för att uttrycka sig, när du berättar mig det där, så märker jag att jag — tror ännu.
Karin Maria såg på honom — det gamla rummet, i vilket hon kände alla möbler, nu maskätna, ripade och nötta — utsikten genom fönstret — de främmande åkrarna, som nu gingo upp till trädgårdsgärdet … Men på bordet stod ännu Skyttarnas gamla silverkanna av fint silver med Karl XII:s bröstbild på locket, blank och skurad. Karin Marias ögon fäste sig på kannan — hon tänkte så underligt, så osammanhängande: det var som om nya tankar och gamla minnen från vart föremål i rummet trängde sig in på henne — till slut såg hon bara detta stora, blanka lock, i vilket höstsolen klart speglade sig. Och hon tänkte något sådant som: när man bara håller skölden ren, så …
Hon sade ingenting — det var ju så förvirrat alltihop. Men över bordet grep hon efter svågerns hand, och i det hennes ögon — fyrtio år yngre — mötte hans, mumlade hon sakta:
— Herregud, Joachim, då …
Noteringar:
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):