Så kom det sig, att Skyttesläkten miste Munkeboda, och att gamle Joachim, som under en mansålder hade satt sin eldiga stolthet, sin glada kraft — och väl också sin fåfänga — i att vara den politiska frihetens och den europeiska civilisationens pioniär där uppe i västra Göinge härads magra skogsbygd, när han blev gammal, satt med ett par tomma händer, tankfullt hopknäppta över Victor Hugos dikter och Hiertas Aftonblad, och med sitt vita huvud böjt mot rutan stirrade med sina lugna blå ögon ut över åkerfälten, som icke längre voro hans, och vilka den nya järnvägen nu skar igenom. Han tänkte då på så mycket — återupplevde i minnet hela sitt liv. Han tänkte på sin första barndom, över vilken ekot av den store kejsarens kanoner vid Austerlitz alltid så löftesrikt och ödesdigert rullat, ända tills han vid tio års ålder gråtande förstod, att efter Waterloo blev en soldat varken marskalk eller konung. Han tänkte på sin skoltid, de hårda kadettåren, den korta, muntra officerstiden med spel och dryckeslag och heta kärleksäventyr. Och så — när han var tjugufem år — återkomsten till Skyttarnas gamla stamgods, kärleken till Agneta, i vilken spirade kärleken till hembygden, till den ärvda gården, till hans och hennes folk: detta hetsiga, trotsigt sega gränsfolk, som han alltid med liv och själ kände sig tillhöra. Och den från farfadern ärvda, oklara men svärmiskt estetiska frihetsentusiasmen tog mer och mer överhand över den ytliga militärdisciplinen och förband sig med den likaledes ärvda feodalkänslan, tills den äntligen under de heta sommardagarna 1830, då Europas hela ungdom, självmedveten och segerdrucken, brast ut i jubel över det nya revolutionsbudskapet från Paris, blossade upp i en låga så klar och stark, att den skulle förmå belysa hela hans liv. Han tänkte över det alltsammans igen, där han nu satt, gammal och glömd av bygden — den »gamle, galne Joachim Skytte», som hade planterat skog och torkat ut mossar och brutit sten och svedjat ljung, tills han ingenting annat ägde än gårdens förfallna murar och den stolen han satt i, medan andra togo in skördarna på hans åkrar, talade västra Göinge härads sak bland folkets representanter, stiftade landets lagar och buro kungens ordnar.

Det tänkte han också på någon gång — men icke ofta, ty han var slö och likgiltig för världen nu, och Agnetas död och barnens frånvaro tänkte han mest på.

Han hade en gång tyckt, att livet var som ett högt berg, där det gällde att nå toppen, och han hade föresatt sig, att han skulle nå den — han skulle leva livet så, som de största och de starkaste hade levat det. Beständigt, under år av sitt liv, klättrade han högre — tyckte han — och ofta lade han allt till rätta för att taga ansats och äntligen våga det avgörande steget, vinna den stora segern. Och så en dag, så såg han, att det höga berget, som skulle »tagas», hade krympt ihop till många små mullvadshögar, att det stora livet, vilket från barndomen hade legat framför honom som det förlovade landet i soluppgång — »livet», med alla sina planer, beräkningar, föresatser och förhoppningar, det hade plötsligt krympt ihop till en räcka dagar — i dag — i morgon — i övermorgon — många små mullvadshögar, vilka man var för sig måste sörja för att komma över. Det hade gått upp för honom plötsligt, på en gång — den gången för tio år sedan, då han miste sin hustru Agneta. Då hade smärtan trängt in i hans liv och sorgen blivit bofast innanför hans dörrar. Han hade älskat henne, och han hade, så länge hon levde, ärligt hållit sitt löfte till henne: han hade »förstått sig på att vara lycklig». Och hon hade hållit sitt löfte till honom. De hade älskat varandra i enighet och oenighet, i med- och motgång, i klara och mulna dagar — levat tillsammans glada och fria på den jord, som i århundraden närt deras fäder, i det hus, inom vars murar de bägge blivit födda. När barnen kommo, hade de troget delat ångest och lycka, förhoppningar och missräkningar, glädje och smärta. Ty smärta hade det ofta funnits i deras liv, men aldrig sorg — illusioner hade brustit för dem, men icke den stora illusionen, den, på vilken ettvart liv vilar. Tiderna hade i yttre hänseende varit hårda nog ibland — till exempel under den stora krisen på 50-talet — men alltid hade de känt, att de voro två om att bära bördorna, och att de, trots allt, levde och andades i en stor kärleks varma solsken. Så dog Agneta och han blev ensam. Åren gingo och den häftigaste saknaden lade sig, men — livsillusionen var bruten: det fattades bakgrund för hans tillvaro, denna bakgrund av intressen och hopp, av idelig omtanke för en annan, framtidsängslan och framtidsplaner, vilken är nödvändig om man skall kunna känna någon lycka på jorden. Barnen voro nu också vuxna och hade mer och mer glidit bort från sin far. De slöto sig inom sig själva, hade planer och drömmar för egen räkning — fadern hade blivit en biperson i deras liv. Och naturligtvis — han förstod det så väl, nu, då han kände sig gammal och icke mer kunde tro på framtiden och sin egen styrka — de hade naturligtvis svårt att förlåta honom, att han så egenmäktigt, så oegennyttigt och oklokt gjort av med deras arv, släktens förmögenhet. De förebrådde honom icke, men han kunde ej undgå att se, vad de tänkte. De tillhörde en annan, mera rationalistisk generation, och hans tids idealer voro för dem tomma drömmar — kulan hade rullat tillbaka.

En gång hade han liksom vaknat upp på nytt till intresse för dygnets tilldragelser och frågor. Det var de septemberdagarna 1870, då det andra franska kejsardömet föll och republiken proklamerades. Den dagen — han satt ensam som vanligt — kom hans svägerska Karin Maria, gamla friherrinnan Stjerne på Marieholm, över till Munkeboda, och hon hade telegrammet om den fjärde september i fickan. Hon kom körande allena över backen i sin egen gammaldags enspännare, ty fastän hon var fyllda sextiofyra år, så kunde Karin Maria mycket väl ännu sköta ett par tömmar.

Joachim Skytte reste sig upp från sin plats vid salsfönstret och satte handen för ögonen — septembersolskenet var så starkt, och det var så sällan någon körde på Munkebodavägen nu. Så tog han sin käpp, satte kasketten på huvudet och stod och bockade sig i förstugudörren, då drängen hjälpte friherrinnan ur vagnen.

Hon steg in i salen och hushållerskan kom med kaffe och neg. Den gamla silverkannan togs fram ur skåpet — höstsolen sken så klart in på den vita servetten, som mamsell Brita bredde över kaffebordet framför soffan. Karin Maria satt och följde henne med sina skarpa ögon.

De hade talat om värmen och skörden, om hur präktigt de fått in sin havre på Marieholm, just strax innan det stora åskvädret föll, om friherrinnans gikt och huruvida Joachim nyligen fått brev från Karl Niklas eller lilla-Agneta. Och så äntligen hade Karin Maria sagt — helt lugnt och liksom i förbigående, i det hon drog telegrammet upp ur fickan:

— Tänk, min son Olof telegraferar till mig från Rouen, att nu ha de proklamerat republiken där nere.

Den gamle Skytte satt stilla — romflaskan, som han höll i handen för att hälla i sitt kaffe, satte han plötsligt orörd tillbaka igen.

— Republiken, sade han långsamt, och hans stämma lät klarare än annars, då han upprepade detta ord, i vilket han en gång drömt sig så mycket: Republiken …