— Du drar mig mera, mumlade han ömt, med stor innerlighet. Och, fortfor han lättare, halvt generad över att på detta högtidliga sätt yppa sin innersta tanke, jag sitter just här och tänker på, Agneta, att i stället för att offra främmande länder mitt blod, är det kanske både modigare och bättre att giva mitt eget land mina krafter … Bryta sten i Göinge härad, tillade han skämtande, i stället för att bygga barrikader i Paris.

Agneta lade bägge händerna på hans skuldror och såg varmt ned på honom. I detta ögonblick ignorerade hon fullständigt sin far, som ännu satt orörlig i sin vrå med tidningen för ansiktet.

— Man börjar med att frigöra jorden, fortfor han i samma ton, så kan det ju hända, att man på det viset drar sitt strå till stacken till att efter hand frigöra folket … Från fattigdom och okunnighet, åtminstone … Hans stämma blev lägre för vart ord.

Agneta böjde sig raskt ned och kysste honom häftigt — återigen liksom svartsjuk på uttrycket i hans ansikte.

Han såg upp och slöt henne intill sig. Och du skall hjälpa mig … viskade han.

— Jag skall hålla av dig, svarade Agneta litet kort, mycket. Jag börjar tro, att det är det enda, jag egentligen förstår mig på, tillade hon i lättare ton, inte så lidelsefullt.

Gamle Niklas Skytte hostade diskret bakom tidningen — de hörde honom alls icke. Joachim förde henne småleende ut ifrån sig med bägge armar och såg på henne — förmiddagssolskenet, som silade sig in mellan de stora löven i lindlusthuset, glittrade i gyllne fläckar över hennes silverljusa hår, hennes ansikte och bara, mjuka skuldror, från vilka spetsschaletten glidit undan. Och alla idealistiska framtidsplaner, alla svärmiskt dristiga utopier bleknade i samma sekund för hennes varma, unga skönhet, som var själva det levande nuet.

— Och jag lovar dig, att jag skall vara lycklig … Jag börjar tro, att det förstår jag mig på …

EPILOG.

På Munkeboda, som nu är förfallet och undanskymt av andra gårdar — icke mer så ensamt, sedan jorden blivit styckad och bortsåld — satt ännu för några år sedan den gamle Joachim Skytte i sin nötta karmstol vid det mellersta salsfönstret, där hans svärmor hade suttit den där vårdagen 1830, då han kom till Göinge härad för att stanna där en livstid. Där satt han med »Aftonbladet» utbrett framför sig och någon av de gamla böckerna från hans ungdom bredvid sig: romantikens rödaste och dess mest himmelsblå skalder, nästan alltid en diktsamling av Victor Hugo och en eller annan del av Geijers historia — de böcker, som följt honom under hela hans liv och delvis uppfostrat honom till den man han blivit. Han läste mycket, men allt som oftast böjde han sig fram och hans matta ögon — nu så lugna under de stora ögonbrynen — sågo ut över all den jord han ärvt, odlat, besått, dränerat och brutit sten ur, tills åkrarna omkring hans hus blivit släta och jämna och buro frodiga skördar — för andra. Ty Munkeboda, som tålt 1600-talets krig och fejder, reduktioner och inkvarteringar, som efter Stenbocks fälttåg knappt ägt en silverbägare eller en lödig daler innanför sina murar, som under Mössorna åter fått kalk på väggarna, plogar i skjulet, kor i båsen — ja, till och med silver på bordet — och så igen, under sista hälften av 1700-talet dragit Gustav III:s tunga skattepålägg, tålt sina herrars frånvaro under krig och örlig och utskrivning av godsets bästa ungdom, samt ärligt betalt sin skärv till »blodsstyvern» 1809 — Munkeboda hade icke kunnat bära den unge Joachim Skyttes romantiska entusiasm för »friheten» och utförandet av hans djärva, i blodet borna, efter hand rotfästa demokratiska teorier. Det hade fordom funnits tider, då jorden låg i träde året runt och skogarna hänsynslöst fälldes; men ek och tall växte till igen, och när bättre dagar kommo, svedjades ljung och ogräs av på nytt och åkrarna buro åter råg och havre — domänen förminskades aldrig. Men den siste ägaren av Munkeboda hade frigjort och styckat sin »bundna» jord och låtit bönder och torpare köpa åkerlappar för billigt pris. Han hade utan att straffa dem — ty »en Skytte gjorde aldrig sak av bagateller!» — låtit dem skjuta sitt villebråd och köra hem hela lass av ved och enris ur sin skog samt hade lugnt leende sett på, hur deras kreatur systematiskt snyltade sig till bete på hans ägor. Och han hade byggt skolor för sitt folk och skrivit sitt namn som borgen för böndernas lån i de nya sparbankerna, som han hjälpt till att upprätta; ensam, på egen bekostnad hade han dränerat jorden och torkat ut mossarna för att bekämpa den gemensamma fienden: kvällsdimmorna och nattfrosten. Och under alla dessa år hade han naturligtvis — såsom det överensstämde med hans ärvda begrepp om gammal svensk gästfrihet — hållit öppet hus på Munkeboda för vem som ville gästa honom. Det maltstarka ölet jäste i brygghuset och brännvin, kaffe och punsch bjöds envar, som hade ärende till gården. Men filisteerna samlade sig i Simsons hus och med hjälp av den evigt unga Delila — den bedårande, löftesrika gudinnan i den frygiska mössan, som varit hans ungdomskärlek, vilken han gjort till sitt livs mål och ärelystnad att tjäna — klippte och plundrade och bundo de till händer och fötter den käcke, godtrogne svärmaren.