Och den kloka och taktfulla Karin Maria föreslog genast, att hela sällskapet skulle gå in och binda upp girlanderna mellan lampetterna i förmaket, så att allt kunde vara i ordning till middagen — så kunde mamma på samma gång själv se, hur det tog sig ut. De reste sig allesammans och gingo pratande i solskenet över den grusade gången förbi kökstrappan; blott gubben Niklas blev kvar i sin skuggiga vrå med sin pipa och tidningen samt Agneta, som utan vidare egenmäktigt åtagit sig att passa upp på Joachim. Mamma såg det ju nog men låtsade om ingenting och kallade henne icke till det övriga sällskapet. I detta ögonblick gav hon stillatigande — alla förstodo det — sitt samtycke till det oundvikliga.
Agneta stod bakom kusin Joachims stol och såg honom med duktig aptit taga för sig av maten. Hans vackra, kraftiga nacke var rödbrun av solbränna och det lockiga mörka håret ännu fuktigt efter den hastiga ritten. Han satt självsvåldigt med det ena benet långt framsträckt och armbågen på bordet, medan han åt. Agneta tittade skyggt bort på sin far, som ännu höll tidningen utbredd framför ansiktet — hon märkte, att också han utan ord givit efter och på detta sätt tyst auktoriserade hennes förhållande till kusinen. Därpå böjde hon sig ned och lade blixtsnabbt ett ögonblick sin kind mot hans hjässa.
Under vanliga förhållanden skulle hon aldrig av sig själv i någon annans närvaro bestått honom en smekning, men nu … För första gången i sitt liv tyckte hon, att Joachim, försjunken i sina egna tankar, liksom glömde hennes närhet. Det var en svartsjuk instinkt, som drev henne att göra sig påmind.
Han böjde huvudet tillbaka och smålog tryggt rakt upp i hennes ögon. Han vred sig om på stolen, och, med oerhörd djärvhet, utan att det minsta genera sig för farbror Niklas, lade han armen om hennes liv.
— När du står så här hos mig, Agneta, viskade han, och passar upp mig och … och … allt sådant där, så är det liksom vi vore hemma. Jag menar — hemma i vårt eget hem …
Agneta stod nu mitt för honom och stödde sig mot bordet med båda händerna bakom sig och fötterna litet framsträckta, i det hon — allvarligare än han någonsin förut sett henne — såg Joachim in i ansiktet.
— Du, sade hon sakta, halvt tvekande, kan du … tror du, att du alltid kan trivas här?
— Vad menar du? frågade han förvånad.
— Jo … hon slog ned ögonen och visste inte riktigt, hur hon skulle uttrycka sig. Var gång du hör något utifrån … som nu om det i Paris … så är det — liksom det drog dig, kom det häftigare, halvt förebrående.
Han smålog utan att se upp och tog hennes hand. Han lade de smala fingrarna över varandra och såg noga på de många små fina linjerna på insidan av handen, vilken han därpå långsamt lade mot sina läppar och kysste.