— Kungadömet är fallet i Frankrike! Karl X är bortjagad! — Det är en ny, stor revolution … Han slog med flata handen mot tidningen, i det han räckte den till sin farbror. Läs själv! — Det står här …
Mamsell Fiken gav till ett rop, och de började alla tala i munnen på varandra, i det de sträckte sig över varandras skuldror för att läsa i det lilla tidningsbladet, som farbror Niklas med glasögonen på näsan nu höll långt ut ifrån sig. Vem kunde tro det! — Vem kunde då tro det? Nu hade ju världen så länge haft fred!
Joachim var i eld och lågor, så upprörd, som om han själv satt hela julirevolutionen i scen.
— Där, farbror Niklas, ropade han ivrigt och pekade i tidningen, där! Å, att tänka sig! … Hans blå ögon strålade. De ha åter kämpat under den trefärgade fanan, och folket har åter sjungit Marseljäsen … Och när Frankrike börjar, så reser sig hela Europa! Det är friheten — friheten, förstår ni — som börjar.
— Ja, sade gubben Niklas långsamt och lade stilla tidningen ifrån sig på bordet. Det är kanske något nytt, som börjar igen …
— Och så, tillade han betänksamt, då ingen svarade honom, när det har varat en stund, så ser man att det ändå bara var det gamla …
— Nej! ropade Joachim Skytte energiskt. Jag har tänkt mycket över det på sista tiden, och jag tror, jag tror … I dag har det liksom blivit mig så klart, att trots reaktion, trots furste- och prästtvång, trots själva den förslavade allmänna opinionen och hela ömkligheten i allting, så … så … gå vi ändå framåt. Världen står inte stilla, och detsamma kommer aldrig igen.
Han talade så allvarligt, så entusiastiskt, hans vackra ögon lyste så käckt under den manligt öppna pannan, då han stolt kastade huvudet tillbaka och, liksom vädjande, såg på dem alla — djärv och trotsig, orubbligt säker på sig själv och den generation han tillhörde. Till och med den konservative Nils Olof Stjerne, den legitimistiske Figge och den världskloka faster Charlotte kunde i detta ögonblick inte låta bli att hysa en viss, halvt medlidsam, halvt beundrande sympati för honom.
— Kusin Joachim! Ännu med tårar i ögonen dels av entusiasm för upproret, dels av rörelse över »den stackars gamle kungen», ryckte Beata honom diskret i rockskörtet. Du har ju alldeles glömt att gratulera mamma …
Joachim bad förlägen om ursäkt, bockade sig och kom pliktskyldigast med den vanliga harangen. Faster Charlotte smålog fint, och Karin Maria serverade honom en, som hon sade, »välförtjänt» kopp kaffe. Joachim bad artigt, i det han satte sig ned, att de andra, som redan voro färdiga, för all del inte skulle vänta på honom …