Karin Maria blev stående på trappan med handen skuggande för ögonen, ända tills systern och kusinen försvunno bakom björkarna på stigen ned mot ån.
Klockan nio stod frukostbordet dukat i bersån — inte i den med eolsharpan, vilken Karin Maria för resten nu protegerade mera än någonsin, utan i det stora lindlusthuset nära kökstrappan, vilket låg så »rahänt» för maten. Mamma var, som alltid på Susannadagen, mycket nådig — redan i full paryr med splitterny mössa av finaste rosentyll, vilken Agneta haft i kommission att köpa i Kristianstad. Karin Maria hade broderat en »sonnette» med pärlor, som blev mycket beundrad, Beata hade vävt en kaffeduk med blomsterbård, vilken efter tyst överenskommelse artigt betraktades som en »syrpris», oaktat mamma själv hjälpt till med den besvärliga solvningen, och Agneta hade sytt en negligé på bobinett, som högtidligt förklarades »alldeles utmärkt magnifik». När yngsta dottern rodnande presenterade detta mästerverk — detsamma hon arbetat på, medan moster Netten föreläste »Mathilde» i krigsrådets trädgård — mönstrade hennes nåd henne ännu en gång med hemlig stolthet: hon såg sannerligen ut som en hovdam i den där ljusblommiga kattunsklänningen och ametist-»sévignén» på pannan! Och att så tänka sig … Här kvävde den styva majorskan en suck, och hennes blick gled ovillkorligt förbi Joachims tomma plats, glad över att han icke var där i detta ögonblick och kunde triumfera över henne. Därpå suckade hon ännu en gång — mera deciderat, nästan ostentativt. Hon hade ju redan i sitt inre givit med sig — ända från den dagen, då Karin Maria vände upp och ned på alltsammans och så oförmodat förlovade sig med Stjerne, insåg hon tydligt, att det icke längre tjänade till att spjärna emot. Hon förstod, att Joachim, som redan i så mycket blivit herre här på Munkeboda, också i detta med tiden måste få sin vilja fram, men det kostade på … det kostade på … Agneta, som kunnat fått en greve, om hon velat — med de ögonen! En tröst var det naturligtvis, att hon komme till att stanna på Munkeboda, att en av hennes flickor dock bleve fru på den gamla gården …
Joachim var för ögonblicket icke tillstädes. Han hade, strax efter det han plockat grönt tillsammans med Agneta — vilket för resten icke tog så litet tid — strax, utan frukost, satt sig på sin häst och i sporrsträck ridit bort till prostgården, där man vid detta laget borde ha fått posten. Farbror Niklas hade anförtrott honom nyckeln till väskan: mamma borde i dag inte få vänta ett ögonblick på det vanliga gratulationsbrevet från faster Anne-Ulla, och det skadade ju heller inte att få tidningen litet förr än vanligt!
Fröken Susen, vilken ju också firade namnsdag, hade klätt sig som genius i lätta draperier av vitt tarlatan och en otalig mängd rosor i håret. I denna skepnad frambar hon en pall, broderad på stramalj. Hon var den enda, som hade »kostym» — till stor tröst för mamsell Fiken och Beata, vilka egentligen obligatoriskt fordrade en sådan högtidlighet, men denna gång icke kommit sig för att själva »ställa om något».
Innan man ännu hunnit så långt som till den första påtåren, hördes dubbelt hästtrav på gården. Agneta såg ofrivilligt bort på Karin Maria, som mötte hennes blick, varpå de bägge rodnade häftigt. Det kunde inte vara Joachim, som redan var tillbaka … Beata tordes inte se upp, och själva mamsell Fiken, som dock varit med om icke så litet i sitt liv, fnittrade nervöst och omotiverat åt majorens allvarliga ängslan för »att det här vädret visst omöjligen kunde hålla sig, tills man fick in rågen». Beata tryckte tröstande och sympatiserande Agnetas hand under bordet, i detsamma Nils Olof Stjerne, åtföljd av gamle Figge, trädde in i trädgården.
Nils Olof var också rödare i ansiktet, än han brukade vara, då han bockade sig för Agneta och tappert strävade att uttrycka, hur glad han var över att hon nu kommit hem igen. Alla voro generade, och ingen tordes avbryta honom. Agneta neg gång på gång; först när han, fullkomligt bragt ur fattningen av den ohyggliga tystnaden omkring dem, hjälplöst avbröt sig mitt i en fras, såg hon äntligen upp på honom och — för första gången i sitt liv — såg hon och senterade det bottenärliga, hjärtegoda uttrycket i hans något slöa blick. Hon begrep plötsligt — ännu motvilligt — att Karin Maria ändå kanske kunde »se något på honom».
Figge Wallqvist räddade situationen genom att med furstlig ridderlighet presentera majorskan de första orrarna för säsongen. Han ordade vitt och brett om hur han och bror Stjerne om morgonen fått syn på dem rakt utanför parken, där de slagit sig ned. — Präktiga, försäkrade han entusiastiskt, och feta som slaktgäss … Sådana bröst! Han tryckte upprepade gånger fingerspetsarna ned mellan dunet, innan han kunde förmå sig att överlämna fåglarna till Bengta, som otåligt stod och väntade på att få bära in dem i köket. Karin Maria hade nu återvunnit hela sin vanliga sinnesnärvaro — med artighet och »lagom empressement» bjöd hon sin fästman platsen vid sin sida och hällde kaffe i hans kopp, utan att ens låtsa märka Susens genomträngande blickar.
Åter hördes hästtrav på gården — starkare än förut, och i nästa ögonblick stormade Joachim, dammig av ritten, häftigt in i bersån.
Utan att ens ge sig tid att gratulera faster Charlotte eller hälsa på de främmande, kastade han vårdslöst det väntade brevet från Stockholm på bordet och drog fram tidningen ur bröstfickan. Alla hade rest sig upp — avvaktande, väntande. De förstodo genast, att han kom med stora nyheter.
Den unge Skytte sköt mössan högt upp i pannan och torkade sig mekaniskt i hårfästet, medan han — ett ögonblick liksom njutande av den spänning han framkallade — triumferande, jublande såg ned på dem alla, där han stod mitt i själva ingången till lusthuset.