Husets tre döttrar stego tidigt upp följande morgon — frukosten skulle dukas ute i lusthuset, bordet och mammas stol skulle konstfärdigt klädas med blommor. I sina tunna korsbandsskor utan klackar smögo de sig nedför trapporna och tystade på Bengta, som tanklöst gnolade på en visa, medan hon städade förstugan.
Där stod redan mamsell Fiken och väntade på dem och kusin Joachim med en stor kniv i handen, just färdig att gå ut och skära björk- och granris.
— Vill inte kusin Agneta gå med? frågade han oskyldigt, så att stugpigan Bengta och de allesamman kunde höra det.
Agneta svarade icke strax. Hon såg ut på den ljusa, litet disiga sommarhimlen utan sol, vilken lovade en riktigt varm dag, och band sin stora hatt med blommorna över frisyren.
— Gå du bara, Agneta lilla, auktoriserade Karin Maria henne myndigt. Du kan kanske hjälpa Joachim att bära hem kvistarna. Och hon tillade likgiltigt, liksom i förbigående:
— Mamma frågar inte efter dig ännu på en stund. Du vet, hon ligger alltid så länge på sin födelsedag …
Agneta fick en korg på armen, som Joachim artigt envisades att bära. Mamsell Fiken sade en förskrämd men välment kvickhet om att »det då inte gick an, att löjtnanten gick med korgen», åt vilken de allesammans hjärtligt skrattade i överdådigt gott lynne. Varpå Joachim och Agneta, vilken senare alldeles överflödigt med bägge händer lyfte upp sin korta kattunsklänning, spatserade ut från gården in i köksträdgården — följda ifrån trappan av tre par välvilliga, något bekymrade ögon.
— Nu måste då mamma väl ge med sig! utbrast plötsligt Beata.
— Ja … svarade Karin Maria litet svävande. Men så återstår det att få kungens samtycke …
Mamsell Fiken berättade tröstande om två kusiner hon hade, som gått till kungs under Karl XIII:s tid, och det »hade gått som en dans», försäkrade hon.