Men nu blev Beata på en gång förnärmad på systerns vägnar. Hon hade redan under dessa timmar, sedan samtalet i förmiddags, lärt att betrakta Stjerne med helt andra ögon — nu, då han, så att säga, tillhörde familjen — och det var ingen ände på alla de förträffliga egenskaper, hon tillade Karin Marias fästman. Men plötsligt — vid ett buller i rummet näst intill — avbröt hon sig tvärt.
— Kusin Joachim, hon tittade bönfallande upp på honom och drog sig hastigt baklänges ett par steg mot köksdörren. Säg till de andra, om de skulle fråga efter mig, att jag … att jag gått upp till mamsell Fiken ett ögonblick. Jag … hon slog nästan tragiskt ut med handen, jag kan inte uthärda längre!
XVII.
På aftonen före den högtidliga Susannadagen kom Agneta, hämtad av pappa själv och åtföljd av farbror Fagerhjelm och fröken Susen. Genom brev från Joachim och mamma samt äntligen genom fadern själv hade hon fått underrättelse om Karin Marias oväntade förlovning — nu fick hon om aftonen av Beata vid första lägliga tillfälle veta alla detaljerna så gott som Beata själv, huvudsakligen genom hjälp av sin fantasi, kände dem.
Agneta hade nu varit så länge borta, och det vilade till att börja med en så stadsboaktig nimbus över henne, att hon hela den första kvällen behandlades nästan lika ceremoniellt som Susen. Pappa påstod, att hon hade vuxit, och mamma konstaterade vid första blick, att hon blivit fylligare och lagt ut över bröstet. Hennes klänning hade ett modernare snitt, hennes hårfrisyr var mer kokett, hennes sätt hade vunnit betydligt i världsvana och säkerhet. När hon på aftonen — de kommo inte fram till Munkeboda förrän klockan åtta — ute i förstugan kastade av sig den bruna kamlottskappan och i sin ljusa, blommiga kattunsklänning trädde in i salen, blek efter resan och med de stora bruna ögonen strålande av hemkomstens glädje, tycktes hon dem alla i den milda sommarskymningen vackrare och skärare än någonsin. Joachim tyckte det åtminstone, då han med konventionell artighet förde hennes hand till sina läppar — en varmare hälsning hade faster Charlotte under närvarande prekära förhållanden aldrig förlåtit honom. Agneta rodnade en liten smula med sänkta ögon; då hon därefter höjde dem och mötte hans varma, allvarliga och betagna blick, drog ett fint, förrädiskt, skälmaktigt löje över hennes läppar — ett leende, som i samma nu gjorde den unge Skytte yr av lycka, munter och skälmsk som hon själv. Ty först nu kände han i den fina fröken riktigt igen sin söta, egensinniga, passionerade och rebelliska kusin Agneta, som nog kunde spela en artig komedi, men inte tog varken artigheten eller komedien så fasligt allvarligt.
Emellertid fick han icke tillfälle att tala ett ord med henne den kvällen. Dels lade den outtröttliga Susen med älskvärt koketteri uteslutande beslag på honom, dels visste de bägge, att mamma, fastän hon nu satt där och hörde så uppmärksamt på krigsrådets historier, nog hade ögonen med sig. Joachim var så glad, att han icke gjorde sig samvete av att kurtisera Susen till den grad »skamligt», att Beata blev helt upprörd över det. Efter supén, som drog långt ut på tiden, gick man nästan strax till ro; dels skulle de resande ju vila ut efter färden, dels väntade man, att Susannadagen som vanligt skulle bli rätt ansträngande.
Av artighet låg Karin Maria inne i gästrummet hos Susen. På det sättet fick Beata redan samma kväll tillfälle att inviga Agneta i alla »detaljerna».
Mamma följde själv flickorna upp på rummet och såg efter, att det var ordentligt bäddat och i ordning åt Agneta samt visade henne, hur hon hade lagt all den nystrukna tvätten till rätta i hennes byrå. Hon stannade mycket längre, än hon hade tänkt — hela tiden, medan flickorna klädde av sig — och när hon äntligen gick, vände hon om ännu en gång i dörren och tog plötsligt sin yngsta dotters huvud mellan bägge sina händer, i det hon, med mera värme än hon annars ansåg nyttigt eller ens passande att visa sina barn, kysste henne på bägge kinderna.
— Sov gott! sade hon bara, harklade sig litet och gick fort ut ur rummet.
Men Agneta och Beata reste sig upp med armbågarna mot huvudgärden och huvudet i handen och viskade länge — ända tills tupparna började gala utanför fönstren och den ljusa augustidagen grydde i öster.