— Karin Maria? … sade han bara och lade sin hand frågande över hennes.
— Ja, Joachim, svarade Karin Maria lika uttrycksfullt och såg förfärligt brottslig ut. Beata var så uppskakad, att hon kunde ha krupit under bordet bara för att inte vara med om vad som förestod.
Plötsligt tog Joachim i sin överströmmande glädje Karin Maria om livet och lyfte hennes haka i vädret.
— Käraste kusin, sade han innerligt, mycket belåtet, det här ställer ju allt till rätta!
— Du tror kanske, att det är för din skull jag gör det? mumlade Karin Maria halvt skrattande, halvt förtretad.
Joachim skrattade också och försäkrade henne på sin ära, att så inbilsk var han inte. Därpå svor han i sin förtjusning en dyr ed på, att Nils Olof Stjerne var den präktigaste och hederligaste karl i världen — om han än naturligtvis inte förtjänade en sådan pärla som Karin Maria Skytte! En komplimang, som Karin Maria tillika med den ty åtföljande lyckönskningskyssen tog emot med klädsam modesti.
Beata stod och hade en förskräcklig hjärtklappning, medan hon väntade på att mamma skulle öppna dörren och kalla Karin Maria in i förmaket. Denna ceremoni förekom Beata som något av det fruktansvärdaste hon ännu varit med om näst utsikten att sedermera själv bli inkallad och mitt på golvet få stå och niga och lyckönska den nye svågern, som kanske till och med skulle anse för sin plikt att omfamna henne.
— Nu! viskade Beata nästan hysteriskt och drog häftigt in andedräkten, då hon inifrån förmaket hörde någon lägga handen på låset.
Karin Maria rätade krampaktigt på sig och trädde in. Ett ögonblick stodo Joachim och Beata orörligt tysta, ofrivilligt lyssnande utan att höra någonting.
— Kan du begripa, utbrast Joachim plötsligt tvärs över rummet i ett slags hög viskning, att hon vill ha honom?