— Kära Beata, sade hon som den naturligaste sak i världen, nu kunna vi få Agneta hem till mammas födelsedag.
Beata såg upp — mötte systerns ögon, och plötsligt slog hon, alldeles försonad med »friaren» och hela tillställningen, bägge armarna om hennes hals.
Karin Maria sade ingenting, men hon besvarade omfamningen med mera känsla, än hon brukade ägna åt Beatas »anfall».
Den 11 augusti, Susannadagen, var hennes nåds, fru Charlotte Susanna Skyttes, födelsedag och tillika namnsdag, därför firades denna dag av hela familjen såsom den — näst julafton — största högtidsdagen på hela året. Härskarinnan på Munkeboda var ju annars, som Gud och var man visste, ingen vän av »hams», men denna dag fann hon — trogen 1700-talets traditioner — det passande att låta sig »surprenera». Därför tvang hon sig till att ligga ett par timmar längre i sängen än vanligt och hade alltid, när hon visade sig, ett välvilligt leende för flickornas och mamsell Fikens »syrpriser». Dessa inleddes gärna med en utklädning och deklamation om morgonen vid kaffet, som, när vädret tillät, serverades i trädgården — den obligatoriska vardagsölosten kom naturligtvis inte i fråga på denna högtidsdag. Därefter kom var och en fram med sina presenter och lyckönskningar, vilka alla blevo nådigt mottagna och berömda, och efter middagen kommo grannarna på minst tre mils omkrets till gratulationskaffe och supé. »Syrprisen» förringades aldrig i minsta mån av, att majorskan åtminstone en vecka innan Susannadagen själv vänt upp och ned på hela huset med skurning, storbak, polering av silver och koppar samt äntligen de allra sista dagarna med slakt av lamm och höns, bakning av alnshöga spettkakor, tillredandet av efterrätter och bålar. Trots dessa storartade förberedelser, vilka naturligtvis voro en offentlig hemlighet (mamsell Fiken utfrågades fjorton dar i förväg, om man skulle ha gäddan med pepparrot eller ugnstekt, och om det skulle bli persiljekyckling eller vildänder till kvällen), var det ingen, som någonsin ens drog på munnen, då hennes nåd klockan nio precis avbröt dansen och bad herrskapet hålla till godo med en enkel smörgås och vad man annars »tillfälligtvis hade i huset».
Denna 11:e augusti hade emellertid icke hägrat på långt när så festlig för flickorna som de föregående. Beata, som annars var den ivrigaste, när det gällde att fira familjehögtider, hade inte ens kunnat förmå sig till att rådslå med mamsell Fiken om så mycket som en liten tarvlig utklädning. Efter samtalet med Karin Maria bland sockerärterna tycktes emellertid allting oförmodat klarna upp, och under middagen satt hon redan och arrangerade i sitt huvud festens sluttablå med de älskande paren, omslingrade av blomstergirlander i mitten, såsom hon sett på en gammal teckning av en fest på Drottningholm, där Hedvig Elisabeth Charlotta varit hjältinnan. Hon vaknade upp nästan som ur en dröm, då Bengta kom in och andfådd anmälde, att hon utifrån kökstrappan hade sett baron Stjernes schäs med vallacken uppe på backen.
Beata blev röd som blod och fick strax en förfärlig hjärtklappning. Medan de alla i hast reste sig från filbunken, såg hon med nästan brottsligt skuldmedvetande över bordet på Karin Maria, som höll sig tappert men också rodnade.
— I dag igen! utbrast gubben Niklas förargad, i det han kastade servetten. Snart slår han sannerligen upp sina bopålar på Munkeboda! Han kom ta mig fan inte hälften så ofta den gången han gick på friarefötter!
— Pappa, sade Karin Maria mycket nervöst — Joachim och Beata togo icke ögonen ifrån henne. Jag tror … jag är nästan säker på … att baron Stjerne har ett särskilt ärende till pappa och mamma i dag …
Hon fick inte tid att säga mera — Nils Olof trädde bugande, litet rödare än vanligt i ansiktet, in i salen och blev av mamma genast förd in i förmaket. Karin Maria och Beata gjorde energiskt tecken till sin far, att han skulle följa efter, och litet förbryllad gick gubben dit in.
Karin Maria hade nu blivit alldeles blek — hon stod kapprak borta vid sin bordsända och lade mekaniskt ihop servetterna. Då hon såg upp, stod kusin Joachim bredvid henne.