Karin Maria kunde alltid säga en sak så, att den lät plausibel — Joachim påstod, att hon hade en förmåga, som var alldeles ovärderlig, att tysta munnen på folk, bara hon öppnade sin. Det lyckades också denna gång. Beata kom sig på flera sekunder icke för att säga något.
— Han har kanske redan friat till dig? frågade hon äntligen med ett spakt försök att ännu vara sarkastisk. Hon började nämligen redan känna den respekt för saken, som envar förståndig människa instinktivt alltid har för en fait accompli.
— Ja, svarade Karin Maria alldeles lugnt och med en viss stolthet. Han lät undfalla sig några ord i går, som … som … jag tror mig ha rättighet att uppfatta på det viset.
Här kände Beata ovillkorligt nästan beundran för sin äldre syster. En prinsessa av kungligt blod hade icke kunnat omtala en regerande furstes frieri med större på en gång blygsamhet och aplomb.
— Vad svarade du? frågade Beata mer och mer imponerad, nu utan ringaste spår av sarkasm i rösten.
— Jag bad honom vända sig till pappa och mamma — naturligtvis.
— Men då vill du ju ha honom? … utbrast Beata med en sista rest av klentrogenhet.
— Jag är väl inte tvungen att ha precis samma smak som syster Agneta? sade Karin Maria litet högdraget och en smula vasst. Tror du till exempel, att jag vill ha kusin Joachim?
Beata kunde inte få fram flera invändningar. Hon medgav för sig själv, att Karin Maria övergick hennes förstånd.
Det var ett ögonblick alldeles tyst emellan de båda flickorna. Bina surrade sömnigt i solskenet över sängarna, och från klöverängen intill köksträdgården hörde de det svagt vinande ljudet av Truls’ lie, då han slog grönfoder till vagnshästarna. Karin Maria, som nu hade hela sin korg full, gick runt omkring ärtsängen och satte sig tyst mitt på den smala gången vid sidan av sin syster.