På morgonen den 20 juli stodo Beata och Karin Maria och plockade sockerärter i köksträdgården. De stodo på var sin sida av den smala sängen, där de gängliga, gulgröna ärtrevorna klängde sig högt uppåt riset och vävde sig så tätt in i varandra, att Beata, när hon skulle tala med Karin Maria, inte kunde se annat än hennes vita kråka. Vad Karin Maria angick, så var samtalet av en sådan natur, att hon för sin del inte alls hade någon lust att se på systern.
Beata stod nämligen och »undrade» — som hon nu gjort i en månads tid — över vad Nils Olof Stjerne då ville så ofta på Munkeboda. Senast i går kväll hade han varit där igen, och då de efter kvällsmaten allesammans hade följt honom ett stycke på väg, gick han själv med hästens tygel om armen och Karin Maria bredvid sig långt bakom alla de andra. Vad i all världen hade de då talat om? Här stack Beata sin näsa så långt in mellan ärtriset som den kunde komma, men liksom förut såg hon bara den nedböjda kråkan och Karin Marias händer i halvvantarna, vilka stilla avplockade de tunna, gröna skidorna.
— Man skulle nästan tro, han vore kär i dig! utbrast slutligen Beata efter en kort paus, indignerad.
Denna gång svarade Karin Maria. Hon sade spakt men ändå med värdighet:
— Vore det så underligt? Jag är ju den enda, som alltid har varit hygglig emot honom.
— Alltid? kunde Beata trots sin häpnad över detta otvetydiga medgivande inte låta bli att ironiskt fråga.
— Ja, menade Karin Maria oförskräckt — hon insåg att nu var tiden inne att bekänna färg. I grund och botten har jag alltid haft både estime och sympati för Stjerne.
— Du gode Gud, Karin Maria, Beata nästan sjönk ned mellan ärterna, så oerhört föreföll henne detta förräderi. Du menar väl aldrig, att du också är kär i honom?
Karin Maria hade nu tagit det första svåra steget och kände sig mer och mer som herre över situationen.
— Kär, sade hon och drog litet på ordet, det … det har jag nu så litet anlag för att bli … Beata kunde lyckligtvis inte se, hur hon rodnade under kråkan. Men jag måste ärligt tillstå, att jag under denna tid, då vi träffats så ofta, börjat att … att … tycka mycket bra om Nils Olof.