Den enda, som inte gjorde någon direkt ansträngning att beveka faster Charlotte och i det hela på sista tiden tycktes vara komplett likgiltig för om Agneta kom hem eller stannade i Kristianstad, var kusin Joachim själv. Han talade nästan heller icke mera om henne, och hans lynne var det bästa man kunde önska sig — något ojämnt, men i regeln briljant — för gott, tyckte flickorna, stötta på systerns vägnar, och Beata hade aldrig anledning att mera klaga över några »Roquairoller».
Karin Maria hade emellertid sina misstankar: hon hade givit akt på, att kusin Joachim på sista tiden hade onaturligt mycket maskopi med mamsell Fiken, och då hon ihågkom hans ord vid ett föregående tillfälle, slöt hon därav med rätt stor bestämdhet, att han äntligen på ett eller annat sätt vetat sätta sig i förbindelse med den älskade. Men hon meddelade ingen sina misstankar och sökte aldrig få veta något — vad skulle det tjänat till? Det hade ju blott varit att besvära sitt samvete med en ny börda, och Karin Marias samvete var redan icke så fritt, som det brukade vara.
Men med stackars mamsell Fikens samvete var det ännu sämre beställt, ty, som Karin Maria gissade, så förhöll det sig verkligen. Med en djup övertygelse om att i krig och kärlek äro alla medel tillåtna, hade Joachim skickligt förlett den beskedliga mamsell Fiken att vara mellanhand i en högst livlig brevväxling mellan honom och Agneta. Hon hade naturligtvis gjort litet svårigheter och talat både om hennes nåd och om fjärde budet, men då hon dels var mycket romantisk och hade det ömmaste hjärta i världen och dels, i sin halvt omedvetna världsklokhet, räknade ut, att det kanske en gång i framtiden inte kunde vara så dumt att ha gjort den blivande ägaren av Munkeboda en tjänst, gav hon under många tårar efter för »lajtnangtens» bedårande men något sofistiska vältalighet. Hon tog emot breven till Joachim under sin adress och fann med en outtröttlig, aldrig svikande påhittighet oupphörligt nya utvägar att utan ringaste uppseende framskaffa hans epistlar till Agneta. Avtalet om denna brevväxling hade skett vid ett nytt nattligt besök i krigsrådets trädgård. Dessa hemliga ritter genom natt och mörker för att en halvtimme stå under den älskades fönster, hålla henne i sina armar, höra hennes röst och se in i hennes ömma, bruna ögon tilltalade i allra högsta grad den unge Skyttes sinne för det äventyrliga och romantiska. Emellertid — då han sista gången på ett hår när hållit på att upptäckas av den yrvakna och nyfikna fröken Susen, var han för framtiden hänsynsfull nog att avstå från detta vågsamma och i mer än ett avseende alltför farliga nöje. Med själ och sinnen, med allt som fanns hos honom av trots och fantasi älskade han sedan månader tillbaka Agneta — denna trägna och ömma brevväxling, i vilken hon naivt och hänsynslöst gav honom det innersta av sitt väsen, band honom ännu fastare vid henne. Han kunde timtals ligga ute vid en åkerren eller i den lummiga kalvhagen och läsa om och om igen dessa söta brev — omedvetet trånande, förtrollande, dristiga och lidelsefulla som Agneta själv och därtill så oskyldigt snusförnuftiga och flickaktigt modesta, beständigt i stilen bärande vittne om mamsell Fikens pertentliga: »Med estime och affektion framhärdar …»
Agneta förebrådde sig naturligtvis varenda dag sitt högförräderi mot mamma och sin dubbelhet mot moster Fagerhjelm och Susen. Men när hon hela eftermiddagen suttit och broderat i krigsrådets syrenlusthus och genom grenarna kikat ut på gatan efter Susens gradpasserare, medan moster Netten med outtröttlig känslosamhet läste högt M:me Cottins »Mathilde» och förlorade sig i reflexioner över medeltidens »vackra sentiments» — kunde hon om aftonen, om det så gällt hennes liv, inte låta bli att titta inom hos Bak-Ulla och höra efter, om det inte vore »något bud hemifrån»… Breven till välborna och dygdädla fröken Agneta Skytte lades nämligen inuti ett papper, som adresserades till mamsell Fikens kusin, Ulla, vilken höll ett anspråkslöst konditori i huset näst intill krigsrådets. På det viset undgick Agnetas i hög grad utvidgade korrespondens all uppmärksamhet.
Men varken Susen eller moster Netten kunde begripa, varför Agneta ibland på de allra mest rörande ställena i »Mathilde» plötsligt kunde låta arbetet sjunka och sitta och se ut framför sig med stora frånvarande ögon, som hon sedan plötsligt slöt med ett leende — ett leende så ömt och ljust och överlyckligt, att den gamla M:me Cottin visst aldrig i sitt liv framkallat ett liknande.
— Agneta! ropade Susen och kittlade henne med sin virknål i nacken. Vad är det nu igen! …
Men moster Netten Ekebeck såg ett ögonblick upp över de runda glasögonen och vände bladet med sin sticka.
— C’est la chaleur, sade hon förstrött, ännu med franskan från »Mathilde» i öronen. Och därpå — i det hon närmare såg på Agneta, som plötsligt rodnade och åter började brodera för brinnande livet — välvilligt och skalkaktigt förstående:
— La chaleur de la jeunesse! …