Allt sedan det första ögonblicket han såg henne, tänkte Joachim mest på Agneta. Hon var så oberäknelig — emellanåt så barnsligt yster, så okonstlat förtroendefull och öppenhjärtigt pratsam, emellanåt åter så skygg och misstänksam, så sluten och stilla, att han kunde bli helt nervös och het om öronen samt gå och undra på »vad han hade gjort henne», eller om hon »hade hört något om honom». Så kunde hon ibland, när han icke såg på henne, sitta och följa honom med sin fientligt allvarliga, undrande, mörka blick, som han kände utan att vilja möta den, ty då — det visste han — slog hon strax ned ögonen, och den lilla veka munnen knep trotsigt ihop sig. Han var då alltid övertygad om, att hon satt och tänkte på historien med översten och den förbannade röda Lotta. Ty naturligtvis hade icke mamsell Fiken, som förmodligen snusat upp alltsammans, kunnat ha tand för tunga, om än faster Charlotte — det märkte han — kunnat det. Men däri tog han nu fel. Flickorna — till och med själva Karin Maria — visste lika litet nu, som då han kom, och ansågo egentligen hans vistelse på Munkeboda blott som ett vanligt, om än något förlängt, släktbesök.
Det var en dag mitt i april — en solig förmiddag med barfrost — som den unge Skytte kom hem från en av sina vilda ridturer. Som vanligt, då han steg uppför trappan, möttes han av ljusstrimman, vilken från flickornas otäta kammardörr brandgul silade sig över loftet, och då han nyss hade sett faster Charlotte i potatiskällaren, sysselsatt med att inspektera potatisen, som »började gro», följde han denna gång sin regelmässigt återkommande ingivelse att »hälsa på flickorna».
Ännu i höga stövlar och sporrar, med ridspöet under armen och mössan i handen, knackade han på dörren.
— Stig in! ropades det genast ogenerat.
Han öppnade dörren och såg Agneta balanserande på fönsterkarmen sticka in några blekgröna stjälkar i buren till kanariefåglarna. Hon blev så förvånad när hon såg honom, att hon höll på att förlora jämvikten.
— Kusin Joachim …
Hon ville i en fart hoppa ned på golvet men vrickade foten och skulle ha fallit, om han icke raskt sprungit fram och fångat henne i sina armar.
— Men Agneta, hur i all världen bär du dig åt!
Hon hade blivit helt blek och såg förskräckt upp till honom med de stora bruna ögonen rakt under hans. Han var varm och upphettad av den hastiga ritten i den skarpa vårvinden, som han på backarna måst kämpa sig fram emot, en smula bländad, liksom förvirrad av det rika solljuset — nästan utan att veta vad han gjorde, tryckte han lilla Agneta fastare intill sig och släppte henne icke igen. Deras ögon möttes i en lång, leende blick.
— Gör det ont, kusin Agneta? mumlade han.