Och Joachim fick veta om det. Den 2 december firades alltid, så länge farfar levde, med särskild högtidlighet, och med sin dristiga, lättrörliga, äkta Skytteska fantasi såg gossen sig alltid under hela sin barndom i andanom predestinerad till både marskalksstaven och hertigkronan. Och farfar tog honom aldrig ur hans illusioner — han upplevde icke Waterloo!
När Joachim kom från sin kammare, hade han alltid bra mycket mera lust att spatsera in till flickorna mitt emot än ned till faster Charlotte, men hittills hade han alltid lyckligt besegrat denna frestelse. Inte för det, att det i något annat hus skulle ansetts opassande mellan så nära släktingar, men han visste, att faster Charlotte ansåg det så — när det var honom, det var fråga om.
Faster Charlotte hade aldrig tyckt om Joachim, först och främst för det hon inte själv hade någon son och gossen, såsom ende sonsonen, efter farfaderns testamente skulle ärva Munkeboda, och sedan för det han var så »étourdi». Historien med överstens Lotta, som hon kände till i alla detaljer, hade naturligtvis inte bidragit att höja honom i hennes gunst — hon ansåg honom nu nästan moraliskt fördärvad.
Flickorna hade alltid mycket att göra: de vävde, broderade, övade sig på klaver och harpa och läste ännu vissa timmar i veckan franska för sin moder, som själv hade fått den gamla gustavianska uppfostran och icke gillade någon annan. Hur gärna Joachim än ville sällskapa med dem, fick han nästan aldrig tillfälle därtill. Sedan faster Charlotte hört honom deklamera modern poesi i vävstugan, misstrodde hon honom ännu mer än förut.
För det mesta vistades han ute i skog och mark, var intresserad av skogshygget och vårbruket, som nu började. Emellanåt tog han sig en lång ridtur — red, så att skummet stod om hästen, bara för att rida; en gång gjorde han visit i prästgården och en annan gång hos lagman Sköldborgs, men det gjorde han icke om igen, ty lagmanskan och alla döttrarna började strax, den ena mera indiskret än den andra, pumpa honom angående baron Stjernes frieri till Agneta, vilket i hög grad tycktes intressera dem. Till Marieholm for han icke, ehuru det låg närmast Munkeboda — han »kunde inte med friaren», anförtrodde han Beata, och så söp man för resten så förtvivlat där, att ifall han bara en gång skulle försöka att hålla Nils Olof stången, slutade det förmodligen med att han drack ihjäl sig.
Sanningen var, att han icke kunde fördraga att se Nils Olof Stjernes rödbrusiga ansikte med de lugna, utstående blå ögonen — det irriterade honom, bara han tänkte på det. Han kände gentemot honom en hemlig, oövervinnlig, egentligen alldeles oförnuftig och ogrundad antipati, som vissa ögonblick kunde växa nästan till hat — så olidligt var det honom att tänka på att den tjocke, flegmatiske tölpen en gång skulle ha Agneta, vilken — det svor han på mer än en gång — var den vackraste flicka han kände, trots det hon bara var från skånska landsbygden och därtill hans egen köttsliga kusin, som han kunde minnas, från det hon låg i linda.
Om kvällarna lade Joachim patiens, »la Blocade de Copenhague», spelade »Svarte Petter» med flickorna och mamsell Fiken eller bezigue med farbror Niklas, som, när han blev livad vid en toddy, alltid berättade ungefär samma historier från 1814, då han varit med hären i Norge, eller glada ungdomsminnen från sin garnisonstid i Stockholm, där han svärmat för Fredrika Löv och Inga Åberg och alltid roat sig präktigt trots Gustav Adolfs trista regemente. Klockan tio reste sig faster Charlotte, om det så var mitt uti en patiens eller en historia — kände efter, om hörnskåpet och mahognyskänken voro riktigt låsta, gav den av döttrarna, som »hade veckan», sina instruktioner för morgondagen, under det hon lade ihop stickningen och släckte det ena talgljuset vid sin bordända.
— Seså, Skytte, sade hon myndigt, nu är det tid för ungdomen att komma i säng.
Farbror Niklas reste sig — det föll varken honom eller någon annan in att sätta sig upp emot den enväldiga majorskan, som redan stod vid dörren med det andra talgljuset i handen, vid vilket Joachim tände sin vaxstapel för att lysa sig själv och flickorna uppför trappan. Men faster Charlotte stod troget och väntade i den kalla förstugan, tills hon sett ungdomen skiljas åt uppe i den halvmörka loftssvalen, innan hon tog ljuset med sig in i sängkammaren, där det sparsamt släcktes och utbyttes mot en »pråsa». Och den livsglade och äventyrslystne löjtnant Joachim Skytte måste finna sig i att bli körd i säng som en skolpojke klockan tio — han måste finna sig i det, ty här uppe i Västra Göinge härads magraste ödemark hade man sannerligen inga som helst andra resurser för natten än att beskedligt krypa till kojs. Han förbannade faster Charlotte och hela menagen på Munkeboda, läste en smula och sov som en stock till klockan halv sju, då en av flickorna vanligtvis ängsligt knackade på dörren och bad honom för Guds skull skynda sig ner, ty mamma blev ju så ledsen om hon fick vänta med ölosten.
Flickorna hade han snart blivit intim med — i synnerhet Beata, som var så vänlig och munter och hjärtegod. Karin Maria bråddes väl mycket på faster Charlotte — hon var stel och förnäm och »gav sig air», men när man talade med henne, insåg man snart, att hon både var mera tänkande och mera erfaren än systrarna. Hon hade tillbragt ett par vintrar i Stockholm och Kristianstad, och Joachim var från början mycket mera bekant med henne än med de yngre flickorna. Agneta var ju bara barnet, men … Men hon hade några satans ögon, lilla kusin Agneta!