Och i den gamla vävstugan på Munkeboda, där så många tusentals alnar av linne- och blångarnslärft vid ljudet av psalmer och sävliga folkvisor mödosamt knogats ihop av fruar och fröknar och pigor, började nu den unge Skytte för sina kusiner deklamera modern europeisk romantisk poesi.

»Nous parlons des héros, du ciel, des chevaliers …»

ljöd det klangfullt och patetiskt ända ut i brygghuset till majorskan, som häpen stannade ett ögonblick, innan hon kom sig för att lyfta upp klinkan. Och då hon öppnade dörren, såg hon bägge sina yngsta flickor sitta med händerna i kors på blanka vardagsförmiddagen, röda om kinderna och med tårar i ögonen, medan kusin Joachim mitt på golvet stod med rynkade ögonbryn och handen tragiskt utsträckt emot henne.

Sannerligen, en ny tid hade runnit upp på Munkeboda! Också där hade seklets tredje årtionde begynt!

III.

Flickorna bodde också uppe på loftet — i gavelrummet mittemot Joachims. Uppe i den stora kammaren mot söder, där det var sol nästan dagen igenom, bodde de alla tre tillsammans. Väggarna voro icke tapetserade som i de andra rummen, utan från farfars tid målade med brokiga, tropiska fantasilandskap på blå bakgrund: mest höga palmer som beskuggade små kaffebruna hyddor, vaktade av idylliska infödingar. Farfar hade själv på lediga stunder målat dem liksom dörrstyckena nere i förstugan.

Rummet var möblerat med gamla, vitlackerade, gustavianska möbler — lantligt klumpiga — som majorskan vid sitt giftermål kasserat i förmaket. I den breda utdragssängen, som var hopskjuten om dagarna, lågo Beata och Agneta, och liggsoffan mittemot, med överdrag av hemvävt, rutigt bomullstyg, hade Karin Maria, som den äldsta, för sin egen del. Framför soffan stod rummets praktmöbel: ett gammalt ovalt bord med mörk marmorskiva och tjocka, buktade ben, som en gång varit förgyllda.

När Joachim gick till och ifrån sitt eget rum, såg han ofta dörren till kusinernas stå öppen. Var gång han kom över det mörka loftet och tittade dit in, bländades han nästan, som om han såg in i själva solen — så ljust var det alltid där inne, nu på vårsidan. Emellertid såg han Karin Maria på taburetten framme vid fönstret sitta och öva sig på harpan, eller Beata uppkrupen i den breda fönsterkarmen sticka tidigt grönt till kanariefåglarna i buren, som hängde mitt i det breda fönstret, vilket med sina många små rutor nästan liknade väggen i ett drivhus. Farfar hade inrättat det så, ty här uppe — mitt i solskenet, föraktande alla övliga målaretraditioner — hade gubben, som var egen i allt, haft sin »atelier».

Joachim kunde ännu tydligt minnas farfar, flickorna hade däremot blott en dunkel hågkomst av honom som en liten vithårig gammal man, böjd i ryggen av gikt, men med ett par klara blå ögon, skälmaktiga och milda, och ett fint rödlätt ansikte, skrumpet som ett vinteräpple. Gikten hade farfar fått redan under kriget i Finland anno 88, men det var dock först efter det han som gammal man legat med lantvärnet på Rügen och farit så förfärligt illa, som han börjat gå så hopkrupen. Det var efter den tiden, sedan han äntligen kommit hem till Munkeboda igen, som han slagit sig på att måla. Han gick då sällan utanför gården, utan satt däruppe på gavelrummet i solskenet och komponerade sina fantastiska landskap eller läste ny fransk och tysk poesi — han var en stor beundrare av Ossian och Châteaubriand, och många av tavlorna voro hans egna fantasiillustrationer till »Atala» och »René». Tidningar tålde han på sin ålderdom icke att se — »Grevesmöhlensk litteratur» kallade han dem föraktligt. Vid statsvälvningen den 13 mars hade han varit Adlersparres anhängare och — som lantvärnist och skåning av gammal snapphanesläkt — hållit på den danska tronföljden. Han hade en gång varit en ivrig politiker och oppositionsman — Gustav III och hans regemente hade han aldrig kunnat fördraga — men mot slutet av sitt liv förlorade han mer och mer intresset för allt vad som tilldrog sig i riket. Efter det sista tronföljarvalet, då hans gamla livlighet ett ögonblick tycktes blossa upp på nytt, hörde icke ens hans söner honom någonsin yttra någon politisk mening i inhemska frågor. Däremot deltog han alltid med liv och själ i vad som försiggick ute i Europa, och kejsarens fälttåg följde han med stort intresse: de stora bragderna, utförda på avstånd, ägde för hans soldat- och konstnärsfantasi beständigt hela sagans och miraklets tjusning.

Han hade varit mycket svag för sin sonson och namne, lille Joachim. Pojken var född på Munkeboda den 2 december 1805 och med segerhuva; då budskapet från Austerlitz omsider nådde upp till Västra Göinge härad — det var bortåt jultiden — lät gubben farfar hämta upp den sista flaskan av den gamla tokajern, som legat i källaren allt sedan Carl Niklas Skytte kom hem från Wien år 1738. Han klingade högtidligt med sina söner och sin sonhustru — Joachims glada och vackra moder — och sedan han doppat sitt lillfinger i vinet, stack han det i munnen på ungen — var man född med segerhuva på själva Austerlitzdagen, så skulle man få veta om det!