Gud vet, undrade hon ovillkorligt, om han alltid ämnar gå så fin i vardagslag!
Joachim mötte hennes blick, hennes öppna, oförställda beundran smickrade hans fåfänga och satte honom strax i gott humör.
— När man blir gift, upprepade Beata skeptiskt, med djupt föraktlig betoning. Nej, lär man det inte förr, så lär man det minsann inte då!
Joachim brast ut i skratt. Han kunde förstå, att de åsikter, hans kusin av sin moder bibringats angående äktenskapet, icke voro särdeles romantiska. — Man kan ju tänka sig, sade han muntert, välvilligt docerande, att en flicka kan bli gift med en man, hon älskar. Han talade till Beata, men såg på Agneta, som ännu djupare sänkte huvudet över det surrande spinnrockshjulet.
Beata fnyste föraktligt till. — Det händer aldrig, knappt ens i romanböcker.
Den ovilja och cyniska stämning, som nyss, då han hörde det projekterade giftermålet mellan baron Stjerne och lilla Agneta, gripit den unge Skytte, slog på en gång plötsligt om. Han kände sig med ens, gentemot kusin Beatas principiella tvivel, åter besjälad av denna svärmiskt-romantiska tro på den verkliga, äkta, sanna kärlekens allmakt, vilken han funnit uttryckt hos de flesta av sina älsklingsdiktare, och som vid de ungdomliga kamratgillena lärt honom att i så varma och inspirerade ord tolka det intryck, kvinnan, kvinnligheten, »das ewig weibliche», så långt han kunde minnas tillbaka, gjort på hans lättrörliga hjärta. Lutad mot vävstolen, med ena armen bakom nacken och huvudet böjt en smula tillbaka, började han ivrigt och allvarligt utveckla sina teorier, prisa kärlekens lycka och allena saliggörande inflytande på livet. De mörkblå ögonen strålade under den ungdomligt släta, vita pannan, över vilken det bruna håret oredigt föll fram, och den djupa klyftan i hans runda skägglösa haka blev liksom djupare — rörlig och uttrycksfull under hans entusiastiska tal. Beata hade för länge sedan upphört att väva. Hon satt och fingrade på skytteln, med det lilla huvudet tankfullt på sned mot muslinsschaletten, utan att riktigt våga se upp på kusinen, medan Agneta med handen på spinnrockshjulet, lätt framåtböjd, med halvöppen mun och vitt uppspärrade ögon följde var rörelse i hans ansikte. Det hade ursprungligen varit Joachims mening att bevisa Beata, att kärlekens lycka också vore tillgänglig i äktenskapet — ja, egentligen hörde hemma där — men efter hand som han talade, kom han, hänförd av sina egna ord, helt och hållet bort från ämnet och talade blott om kärleken i allmänhet, om mannens kärlek till kvinnan, oberoende av band och lagar. Och de namn han nämnde: Julies och S:t Preux’ namn, Frithiofs och Ingeborgs namn, hans citat av Eigils jublande utrop hos Oehlenschläger:
Jeg har min Helga! Hörer det, I Sale …
allt detta bevisade ju i själva verket ingenting om lyckan i äktenskapet, men flickorna märkte det icke; liksom han själv hade de för länge sedan fullständigt glömt utgångspunkten. Han talade ju som en bok, en dikt, och han talade om kärlek — det var dem nog.
Detta passionerade föredrag om hjärtats rätt hade fullständigt brutit isen, de kände sig nu som gamla bekanta och kallade varandra helt oceremoniöst och förtroligt för »du» och vid namn alldeles som syskon. Med anknytning till den älskade Frithiof, kommo de in på litteraturen — de voro allesammans livligt intresserade av den nya nationella diktningen, men av utländska böcker kände flickorna icke till stort mer än sina gamla franska skolböcker. De »contes» och franska tragedier mamma hade, voro i regeln inlåsta och lästes blott högt för språkets skull, i urval och under kontroll. Joachim berättade för dem om de tyska romantikerna och deklamerade stycken av »Don Carlos» och »Die Räuber» — mer för sitt eget nöje än kusinernas, som blott ofullständigt förstodo tyska. Det hade icke brukats på mammas tid; franska hade de däremot, som nästan alla »bättre folks barn» lärt ungefär samtidigt med modersmålet. Då Joachim såg, att de trots all god vilja omöjligt kunde dela hans beundran för Carl Moor och markis Posa, avbröt han sig plötsligt och ropade med livlig entusiasm:
— Men så finns det en fransos, som heter Victor Hugo. Han är helt ung, knappt äldre än jag. Ni kan tro, han kan skriva.