— Säg ingenting, kusin Joachim — för Guds skull, viskade Beata. Flickorna skulle aldrig förlåta mig …
Agneta slog upp dörren på vid gavel. Hon ryckte schalen från huvud och skuldror och förde bägge händerna upp till håret utan att strax ge akt på Joachim, som stod i skuggan, lutad mot vävstolen.
— Kusin Joachim! ropade hon förvånad, i det hon plötsligt fick ögonen på honom. God morgon, hon neg för honom. Är kusin här?
— Ja, vi ha suttit och filosoferat litet på morgonkvisten, kusin Beata och jag, sade Joachim ogenerat och hälsade.
— Över vad? undrade Agneta nyfiket med sina klara, bruna ögon i hans utan att ännu sänka armarna från koaffyren, som hotade att ramla ned.
— Å … över giftermål och kvinnor och kärlek och sådant där. Inte sant, kusin Beata? retades han med kusinen, som satt och rynkade ögonbrynen och gjorde hotande hemlighetsfulla miner med ryggen åt Agneta.
— Över kärlek … återtog Agneta långsamt, liksom ovillkorligt. Jag undrar …
Hon sade icke mer, rodnade till under Joachims frågande och oroade blick. Så satte hon sig hastigt ned vid rocken mitt i rummet och började spola den halvspunna spolen färdig. Beatas ögon mötte mystiskt menande, nästan triumferande Joachims.
— Det är ingenting att undra på, sade Joachim långsamt efter en paus, med ett uttryck, som flickorna, ifall de känt till ordet och förstått det, skulle kallat cyniskt. Nu kallade de det bara överlägset och tyckte till och med, att det klädde honom. Det får nog kusin lära alltsammans i sinom tid — när kusin blir gift.
Agneta såg blygt upp från sin spole. Vad han då såg präktig ut i den bruna klädesrocken, som satt så väl, den höga, brokiga västen och det fina linnet över sidenhalsduken! Hennes blick sjönk ned på de åtsittande eleganta benkläderna och de nätta, blanka stövlarna.