Beata svarade icke. Hon satte en ny spole i skytteln och knep ihop läpparna med ett uttryck, som vältaligare än alla ord sade, att hon nog visste mera, men att ingen makt i världen skulle förmå henne att säga det.
— Berätta! envisades Joachim, mer och mer nyfiken.
Beatas fasta beslut vacklade genast.
— Om kusin lovar, att inte säga det — inte för någon! Hon såg allvarligt upp.
— Inte för en levande själ. Så sant mig Gud hjälpe, bedyrade han högtidligt.
Beata var nu icke längre i stånd att hålla på hemligheten längre. Hon böjde sig fram och viskade hastigt:
— Jo, för jag tror alldeles bestämt, att Agneta är kär i en annan.
— I vem? inföll Joachim energiskt. Vet inte kusin vem det är?
— Ja, se, det vet jag rakt inte, bekände Beata modfälld, och jag kan omöjligt räkna ut det. Men någon måste det vara, ty allt sedan vi dansade tjugondedagen hos faster Brita på Råsnäs, är hon inte densamma mot Stjerne och tål inte att se honom.
En skugga föll över Beatas vita väv. Det knackade muntert på rutan, och Agnetas söta ansikte inramat av ylleschalen, som hon höll ihop under hakan, tittade in.