— Nej! utbrast Joachim, icke precis misstrogen, men förbluffad.
Beata nickade blott tvärsäkert bekräftande, i det hon hastigt sköt skottspolen igenom varpen, trampade till och slog i.
Joachim reste sig upp och stödde sig mot vävstolen.
— Men hon är ju endast ett barn, sade han ogillande, mot honom.
— Mamma vill det, fortsatte Beata sina förtroenden, glad över att ha någon att prata med. Men hon hade ändå hellre önskat, att det blivit Karin Maria.
— För det att hon är äldre?
— Ja, naturligtvis … Och så är hon förståndigare. Mamma är så rädd för, att Agneta inte skall kunna ta gamla friherrinnan på rätta sättet.
Joachim Skytte teg. Han stod och tänkte sig lilla kusin Agneta som den tjocke fyrtioårige Nils Olof Stjernes friherrinna. Omedvetet drog ett uttryck nästan av vedervilja över hans ansikte.
— Men, Beatas stämma sjönk igen, det tjänar i alla fall inte till något, vad mamma vill, för hon får nu aldrig i världen syster Agneta till det.
— Inte? Joachims intresse var åter väckt. Varför inte, kusin Beata? Sitta som friherrinna på Marieholm, tycker jag just skulle vara något för lilla Agneta — som ser ut som en prinsessa, tillade han långsammare, nästan för sig själv.