Samtalet gick till att börja med rätt trögt. Dels var Beata litet blyg, och dels var hon rädd för att mamma skulle komma och se, hur lat hon var. Ty inte passade det sig, att hon hela tiden satt och slamrade med väven, då hon skulle underhålla kusin Joachim. Inte förrän han tillfälligtvis kommit att nämna, att han sett faster Charlotte övervaka utläggandet av vävräckorna på blekplatsen — den goda vårsolen skulle nyttjas — kom det riktigt liv i samtalet.
De talade om trakten, som Joachim knappt sett sedan sin barndom, och han frågade efter vilket umgänge det egentligen fanns på orten.
Beata nämnde pliktskyldigast prostens och lagmannens, »men det var så långt borta», hon suckade. — Och så, det kom litet dröjande, liksom tvekande, baron Stjerne på Marieholm.
— Nils Olof Stjerne? frågade Joachim intresserad. Det hade funnits liksom ett slags hemligt förbehåll i hennes röst, vilket tydligen lovade mera och väckte intresse.
— Ja … Beata satt och gungade med foten på tramporna och vägde skytteln i handen med nedslagna ögon.
— Nå? … forskade Joachim uppmuntrande. Det var ju klart, att hon hade något att säga, som hon hellre än gärna ville ut med.
— Han kommer hit ofta, fortfor hon i samma ton.
— Såå? … Kusin Joachims ögon blevo mer och mer avvaktande och frågande.
Beata böjde sig en smula fram i vävstolen och sade med litet lägre stämma, nästan viskande:
— Han är så gott som förlovad med Agneta.