— Min goda faster Charlotte kan vara säker på, att klockan sju precis skall jag också infinna mig hädanefter.
Majorskan mildrades en smula genom hans artiga undfallenhet. Hon frågade honom nådigt, hur han sovit, och började tala om, hur ledsamt det var att det skulle vara råttor i den blå kammaren, fastän hon sannerligen hade stoppat både kungsljus och gröt med arsenik i hålen …
Efter frukosten drev Joachim tämligen ensam omkring på gården, som tycktes ligga alldeles utdöd i solskenet. Drängarna voro åt skogen och hämtade hem ved och bakris — man måste skynda att begagna tiden, medan de frusna kärren ännu voro farbara — och i köket gjorde pigorna i ordning till middagen, som för hela hushållet, folket såväl som herrskapet, skulle stå färdig precis klockan halv tolv. Den enda, som ägnade den främmande någon uppmärksamhet, var hans gamla bekanta, stugpigan Bengta, vilken borta vid köksfönstret satt och malde senap med en kanonkula i en träskål, som hon höll fast mellan knäna under det hon regelmässigt vaggade fram och tillbaka med kroppen. Ända ut på gården hörde han, i det han gick förbi, hennes långsläpiga stämma sjunga visan om jungfrun, som mötte
»ett gångande skepp, som fullt av grevar var»,
medan hon samtidigt i sin besvärliga ställning höll på att vrida huvudet ur led för att se efter honom.
Något uppmuntrad av denna uppmärksamhet — den enda han hittills rönt — fortsatte han sitt tysta men energiska letande efter flickorna, vilka tycktes sjunkna i jorden, och fick äntligen, då han på vinst och förlust ämnade träda in i brygghuset, syn på Beata, vilken från fönstret vid sidan av den tvärdelade brygghusdörren lutade sig fram ur vävstolen och vänligt nickade till honom.
Inne i det mörka brygghuset fann han efter något letande klinkan till vävkammardörren och trädde in.
Torvelden glödde friskt i den breda, nästan fyrkantiga järnugnen med en hemsk, något obestämd bataljrelief på framsidan. Solen sken in genom det grönaktiga, smårutiga fönstret, vid vilket Beata satt och nu reste sig från sin väv för att hälsa på kusinen.
— Vad här är trevligt, kunde Joachim, som under den sista halvtimmen känt sig fullkomligt husvill, icke låta bli att säga. Har kusin något emot, att jag slår mig ner en stund?
Beata röjde välvilligt undan spolar och skyttlar från den enda trästolen och bad honom artigt taga plats.