Därpå slogo de sig allesammans ned omkring praktbordet med marmorskivan. De röda skalen hopade sig i smala ringlar framför flickornas platser, och de kluvna äpplena blevo rödbruna i skålen, medan de pratade.
Mamma var så noga med att få den där äppeltårtan färdig i dag, då det bakades, och stora ugnen ändå var uppvärmd, ty krigsrådet Fagerhjelm hade, på hemväg till Kristianstad, annonserat sig med hela sin familj till i övermorgon.
— Jag visste det nog, Beata samlade med bägge händerna ihop skalen, som lågo kringspridda på hela bordet. Jag visste det! Karin Maria tappade kammen, när hon kammade sig i morgse, och skatorna ha skrattat hela dagen. Det betyder alltid, att det kommer främmande.
— Tusan hakar! skrattade kusin Joachim och sträckte välbehagligt benen i ryttarstövlarna ifrån sig. Då få de inte ofta öppna munnen, era stackars skator.
— Och tänk så väl, att den dumma kalkonhönan nästan höll på att dränka sig i drankasluffen i dag och bröt benen, annars hade mamma visst aldrig nänts att bestå den åt farbror Fagerhjelms!
— Jag tycker inte, jag har hört talas om honom förr, inföll Joachim betänksamt. Han bodde inte i Kristianstad på min tid.
— Nej, det är också bara helt kort tid sedan han flyttade dit, men mamma är syssling med frun. Han är från Småland, tillade Beata med den litet medlidsamma, nästan föraktliga betoning, varmed en genuin göing talar om smålänningar.
— Och Susen har varit i pension i Växjö och talar uppländska, pladdrade Beata vidare.
— Fröken Fagerhjelm! parodierade Agneta skälmskt med ett rätt vällyckat försök att säga hårda r.
— Och tänk, det gör inte ens kusin Joachim, som har varit så länge i Stockholm! Beata såg bort på honom med erkännande beundran.