— Det gör ingen skåning, som har aktning för sig själv, svarade Joachim tvärsäkert.
Agneta började nu fullständigt återvinna sin fattning. Hon lade bägge armarna i de korta, rödrutiga värkensärmarna på bordet och böjde sig skälmaktigt fram:
— När nu kusin Joachim får se Susen … Hon erfor ett retande, hittills okänt nöje i att »bry» Joachim.
— Min Susen, min Susen — admirabel! Quelle figure! härmade Beata uppsluppen krigsrådet och vred ett par inbillade mustascher uppåt. Krigsrådet hade harskår och bar skägg.
— Och så beundrad hon är! fortfor Agneta i samma ton. Hon har redan varit förlovad med tolv gradpasserare!
Joachim skrattade högt och böjde sig fram för att riktigt se in i Agnetas skälmaktigt segervissa, retsamt leende bruna ögon. — Och så unnar kusin Agneta mig att bli den trettonde! sade han med låtsat förebrående, med ögonen i hennes.
— Nej, den förste löjtnanten! svarade Agneta med en liten mockant komplimang. Hennes ögon fingo plötsligt omedvetet ett uttryck av övermod och jublande triumf, i det hon rätade på sig och kastade nacken en smula tillbaka. Nu är det tid, att Susen begynner på ett nytt dussin, dussin!
— Agneta! Agneta! varnade Beata ogillande, i det hon reste sig upp och med fatet på armen beredde sig att gå.
Men Joachim skrattade med full hals — han tyckte, att han för var dag mer och mer »upptäckte» sina kusiner.
Agneta hade också rest sig upp från sin plats i soffan och gjorde sig med en viss nervös brådska i ordning att genast följa systern. Joachim höll artigt dörren öppen för Beata, som med det rågade fatet i båda händerna redan var ute på loftet. När Agneta gick förbi, böjde han sig fram emot henne.