— Hur går det med foten, Agneta?
Och hon, som nyss varit så skalkaktigt säker och leende munter, gled förbi honom röd som blod ända upp till hårfästet och med en skygg, halvt förtrytsam, halvt bedjande blick ur sina nu nästan svarta ögon.
Förstugudörren där nere öppnades raskt utifrån.
— Mamma! viskade Beata, redan halvvägs nere, dämpat varnande upp genom trappans halvmörker.
IV.
Fram emot aftonen dagen innan gästerna väntades, just då pigorna höllo på att städa gästrummen, medan döttrarna själva under majorskans överinseende bäddade sängarna, så att hon kunde vara riktigt säker på att bolster och linnelakan fördelades på rätta sättet, och att de bästa örngottskuddarna med äkta spetsar och de blå sidentäckena från hennes bröllop tillräckligt omsorgsfullt och ostentativt placerades på de sängar, hon bestämt dem för, körde en chäs med två främmande herrar in på gården. Agneta såg dem först genom stora gästrumsfönstret, och utan att varsko någon eller säga ett ord, smög hon sig i samma ögonblick ut ur rummet och skyndade sig hals över huvud upp på vinden.
Litet efter kom köksan springande in och bad, att hennes nåd för guds skull strax ville komma, för baronen från Marieholm och en annan herre stodo redan i förstun.
Majorskan gav hastigt ett par order, skickade bud på majoren och löjtnant Skytte, samt försvann skyndsamt in i förmaket, som av sparsamhetsskäl tyvärr ännu icke blivit eldat.
Då hon småleende och fryntlig med nyaste hårklädseln på huvudet, som likväl i brådskan kommit en smula på sned, trädde in i salen, fann hon redan herrarna där före sig, vilka raka och högtidliga stodo borta vid det ena klaffbordet med ryggen emot henne och ansträngt betraktade ett ytterst otydligt kopparstick över slaget vid Breitenfeld högt uppe på väggen.
Det började strax krusas och komplimenteras, och majorskan bad så många gånger om ursäkt, för det att ingen hade varit tillreds att taga emot herrarna.