Baronen förklarade ytterst omständligt, att han och hans vän ett par dagars tid varit i Kristianstad för att söka tinga på en smula foder åt kreaturen — som vanligt fram på vårsidan, hade naturligtvis hans eget tagit slut. Nu tillät han sig att göra en titt inom på Munkeboda och kanske — ifall det icke alltför mycket besvärade herrskapet — stanna där aftonen över.
Majorskan förklarade artigt, att det naturligtvis icke kunde vara frågan om besvär då det gällde så kärt främmande, och vred redan i tankarna beslutsamt av nacken på tre av sina bästa tuppar, medan hon med detsamma gjorde ett hastigt överslag över, hur mycket det kunde tagas ifrån kalasmaten till i morgon afton, utan att subtraktionen märktes.
Nu kom majoren in, i nystärkta fadermördare och på förhand i gott lynne vid utsikten till ett parti whist och en extra stark romtoddy på kvällskvisten.
Medan majorskan åter försvann för att skyndsamt ge order om eldning i kontoret — förmaket kunde det ändå inte tjäna något till att tänka på — började de tre herrarna tala om foderbristen och nattfrosten och svårigheten att få gott utsäde.
Baron Nils Olof Stjerne till Marieholm — »friaren», som Joachim kallade honom — var en storväxt, starkt byggd herre på ungefär fyrtio år, blond, fyllig och rödbrusig, med hög kal panna och stora, utstående blå ögon. Han ansågs i allmänhet för att se bra ut, ansiktet i sin helhet påminde något om de vanliga Gustav Adolfsporträtten, men det tunga, dästa och en smula stillastående melankoliska i hela hans uttryck missklädde honom. Emellertid var han ingalunda i något avseende — om man också ej tog i betraktande hans rang och Stjernesläktens anseende — omöjlig som man till även en så ung och vacker flicka som Agneta Skytte.
Det var också med en obehaglig känsla av att icke egentligen ha något som helst rimligt skäl till sin oövervinnliga motvilja för honom och det projekterade partiet, som Joachim, då han trädde in i rummet, hälsade på baronen. Han hade under sin Kristianstadstid träffat honom flera gånger, och då närmast tyckt riktigt bra om honom som en hederlig och oförarglig om än något tystlåten sällskapskarl. Varför i all världen skall det tjocka odjuret ha kastat sina ögon just på Agneta, tänkte Joachim, åter gripen av denna besynnerligt nervösa vedervilja för faster Charlottes älsklingsprojekt, som strax vid Beatas första ord därom fattat honom, i det han på samma gång hjärtligt skakade hand med friaren och frågade, hur han mådde i det förbannade aprilvädret.
Bredvid baron Stjerne satt hans gode vän och permanente sällskapsbroder Figge Wallqvist. Han var en herre på nära sextio år nu, liten, mager och skinntorr, med ovanligt väl bibehållet mörkt hår och en stor romersk näsa, som åt hela hans ansikte gav något visst förnämt pretentiöst. Förmodligen stod denna ytterst aristokratiska näsa i förbindelse med hans anspråk att räkna nära släkt med en av Sveriges kungar. Figge Wallqvist gick nämligen med tämligen stor säkerhet och gällde för att vara en sonson av Fredrik av Hessen. Utom näsan och namnet Fredrik hade han också från sin furstlige farfader ärvt en viss smidig slughet och skrävlande, grovkornig gemytlighet, som gjorde honom till en gunstling i herrsällskap. Denne illegitime konungaättling svärmade och levde för, vad han efter ett par stora toddar högtidligt plägade kalla »legitimitetens idé» och »blodets rätt». Och som han lärde, så levde Figge Wallqvist. Han hade på sin tid under statsvälvningen och de följande oroligheterna hållit strängt på den legitime Gustav IV Adolf, och sedermera — också av rent svärmeri för legitimitetens idé — som frivillig under Bernadotte deltagit i de allierades fälttåg mot den »korsikanske usurpatorn», såsom han alltid kallade fransmännens kejsare. Han hade varit med om intåget i Paris och haft den stora glädjen att se Vendômekolonnen störtas. Utom dessa nämnda yttre och inre furstliga egenskaper hade stackars Figge emellertid ingenting vidare ärvt efter sin glorvördige farfader utan levde nu mest på sina vänner, vilka till tack för hans kända gemytlighet och rikliga förråd av fruntimmers- och andra historier, både månader och år underhöllo honom som sällskapsherre. Sitt egentliga huvudkvarter hade han emellertid på senare tider på Marieholm, där Nils Olof Stjerne, ensam och trött av sin moders, änkefriherrinnans, despotiska regemente, fann en viss tröst i gamle Figges sympati och stora livserfarenhet.
Karin Maria kom in och neg världsvant för de bägge herrarna, i det hon samtidigt lät pappa veta, att det nu var i ordning och eldat på kontoret, ifall herrarna ville ta sig ett parti innan supén.
Baron Stjerne hade sett så väntansfull ut, då dörren öppnades. När det blott var Karin Maria, som visade sig, vände han ett ögonblick, liksom besviken, bort huvudet. Det var så länge, hela långa sex veckor, sedan han varit på Munkeboda, och under hela denna tid hade han ej en enda gång sett Agneta. Figge, vilken som sagt hade rykte om sig att förstå sig på kvinnor, hade nämligen livligt rått honom att hålla sig borta en tid och »låta tiden och saknaden verka».
Efter att ha växlat några hövlighetsfraser med äldsta fröken, utvandrade herrarna lydigt till kontoret — i Karin Marias stämma hade nämligen legat en dold order, som de allesammans förstodo. Blott Joachim stannade kvar.