mitt andra är ett vatten,
mitt hela är ett fä
från sporrarna till hatten!»
läste hon upp från det halva ark skrivpapper, som majorskan frikostigt bestått till detta nöje.
Joachim och fröken Susen stucko huvudena ihop och kommo med de mest äventyrliga tydningsförslag — ingen kunde gissa charaden.
— Men mon Dieu! ropade kaptenskan och viftade sig graciöst med papperet — den varma punschen och pepparnötterna hade efter hand kommit temperaturen att stiga i det nyeldade förmaket, kan verkligen ingen av er komma underfund med det? … Det är naturligtvis min man! Eke-bäck. Det är då klart som dagen. Löjtnanten känner ju honom?
Hon satte sina runda blå ögon, omisskännligt lika systerdotterns, på honom med ett så lustigt uttryck av okonstlad förvåning, att Joachim strax brast ut i skratt och nästan kom att undra över, att han icke genast på en så träffande beskrivning igenkänt den hederlige kaptenen.
Men alla tre flickorna Skytte voro chockerade. De sutto och sågo ned i knäet, och Beata viskade till unge Fritz, att hon inte kunde begripa moster Netten.
— Hon menar ingenting ont, tröstade henne unge Fritz. Men när hon var ung, var det bara god ton att inte vara hjärtnupen, när man talade om äkta hälften.
— Mamma skulle aldrig säga något sådant om pappa, försäkrade Beata, ännu indignerad.