— Agneta! Han sträckte ut sin hand efter hennes men tordes plötsligt inte taga den. Agneta drog sig litet tillbaka och såg mörkt, oförsonligt på honom.
— Jag sade dig ju, att du strax skulle bli förtjust i Susen — hon är så perfektionerad …
— Åt helvete med Susen! utbrast han plötsligt otåligt, lågt men energiskt och tog resolut fatt i den lilla handen, som han drog intill sig i ett fast tag. Du … han såg ned och harklade sig. Om du ännu en gång låter den gamla brännvinskaggen taga sig friheter, vrider jag om halsen på honom!
Agneta satte upp ett par stora, oskyldiga ögon:
— Men Joachim … en sådan rar gammal farbror! …
Men hennes ögon hade varit alltför oskyldiga — de narrade honom icke! Utan att släppa henne med blicken, som nu var oförställt öm och munter, halvt frågande — liksom han ville, men icke tordes be om mera — förde han handen sakta upp till sina läppar.
— Lilla Agneta, mumlade han.
Efter maten, då de alla utom majorskan och krigsrådinnan, som »togo ut» en ny stickning, spelade kort om pepparnötter och brända mandlar, var Agneta så uppsluppen, att Karin Maria mer än en gång varnande blinkade till henne och försökte rycka henne i kjolen under bordet. Joachim såg nu, att hon förstod att bruka sina ögon lika väl som någonsin fröken Susen och hon hade ett sätt att låta unge Fritz, då han vann, få kyssa hennes händer — vilka hon likväl regelbundet i yttersta ögonblicket drog till sig igen — som gjorde honom både kall och varm, där han satt mellan kaptenskan Ekebeck och fröken Susen. Och det allra värsta var att det klädde henne, detta övermodiga, barnsligt utmanande koketteri med alltför tydlig adress. Trots sin förargelse och oro kunde Joachim inte låta bli att småle, medan han å sin sida ivrigt ägnade sig åt fröken Susen, som med händerna på ryggen och ansiktet rakt under hans oupphörligt lät honom gissa udda och jämnt på nötkärnor, vilka de så tillsammans åto upp under många viskningar och halvkvävda skratt, under starkt ogillande av den artiga men indignerade Karin Maria.
Efteråt gissades det charader. Moster Netten, som alla flickorna kallade kaptenskan och vilken Joachim under kurtisen vid kortspelet lärt sig att respektera som ett gladlynt och tolerant förkläde, gick i spetsen — hon var outtröttlig i att finna på rim.
»Mitt första är ett trä,